En
introduktion till Skärmflygning
 En ITV Gemma (årsmodell 1988) på väg in för landning i Loftsdalen. |
Skärmflygning
är en sport som haft en enorm boom de senaste
åren. Sporten anses ung, men har faktiskt
funnits i mer än tio år. Sedan två år
tillbaka hålls till och med VM. Skärmflygning har funnits sedan 1978. Sporten utvecklades ursprungligen av fallskärmshoppare som ville träna precisionslandningar utan att behöva använda ett flygplan. De som brukar få äran av att vara de allra första skärmflyg pionjärerna är två fransmän från trakten kring Chamonix: JC Betemps och Gerhard Bosson. De kom på ett nytt sätt att starta med en fallskärm: Backstart - De lade helt enkelt ut skärmen backom sig och drog, med ett ryck i framlinorna, upp skärmen ovanför sig, sprang och lyfte... |
De väckte stor uppmärksamhet vart de än flög. Fler och fler människor började praktisera denna typ av flygning. Efterhand började bättre flygprestanda efterfrågas. Sporten övergick till legal form och organiserades. Kring 1986 kom den stora boomen i alperna, och med den en enorm teknisk utveckling som har gjort att en fallskärm och en flygskärm idag är väldigt olika i utseende och prestanda.
Anders Thulin med en ITV Alnaïr 24K (från 1988)
startar i Johannelundstippen.
Flygskärmarna har idag fått en profil mer likt de pilformade moderna hängglidarna. Flygprestanda har också ökat, en modern flygskärm sjunker cirka 1,5 meter per sekund (ca 100 meter per minut) och har ett glidtal på 1:6 dvs för varje sjunken meter kommer man 6 meter framåt. Max hastigheten är ca 40 km/timme. Ytan på skärmen är ca 25 kvadratmeter och vikten 5 kg.
Skärm, linor och sele packas lätt ner i en ryggsäck för transport till och från flygstället.
Skärmflygning är den enklaste och mest okomplicerade
formen av flygning. Såsom i alla flygsporter är dock
förutsättningarna för säkert flygande: kunskaper och
erfarenhet. Som nybörjare får man gå en femdagars kurs
där man lär sig de grundläggande kunskaperna i
meterologi, aerodynamik och flygregler. Man tränar start
och landningsteknik i småbackar och avslutar kursen med
ett antal flyg på högre höjd. Efter avslutad och
godkänd kurs erhåller man sin skärmflyglicens steg 1,
vilket innebär att man får flyga på egen hand - dock
endast med skärmar ur grupp A och B. Dessa är de mest
lättflugna och säkraste skärmarna.
Utvecklingen går fort, så fort att rekord som
ansågs nästan intill omöjliga, knappt hinner bli
officiella förren de är slagna av ett nytt.
Fram till nu har man flugit över 130 km, korsat
alperna, varit uppe mer än 11 timmar, startat från
Mount Everest topp samt haft höjdvinster på flera tusen
meter.
Vid val av skärm, gäller det att välja en skärm
som passar dina kunskaper. Som nybörjare får man endast
flyga Klass A och B skärmar, de är lättflugna och
stabila.
Klass B skärmar har oftast något bättre prestanda
än klass A skärmarna. Den största skillnaden ligger
dock i att de brukar vara kvickare i manövrar såsom
svängar osv. De kräver dock mer av piloten och
förlåter inte fel i samma utsträckning.
Klass C är högprestanda skärmar. De är ofta rena
tävlingsskärmar. De har mycket bra prestanda men är
ofta väldigt nervösa och kräver därför mycket av
piloten. För att få flyga med en C skärm krävs att du
bär räddningsskärm.
Generellt kan sägas att det gäller att välja
storlek på skärmen efter sin egen vikt samt efter
användningsområde.
Bergsklättrare använder ofta små och snabba
skärmar för att kunna starta i högre vindstyrkor än
normalt. Vikten minskar också, vilket är en fördel.
Nackdelen med dessa alpinistskärmar är att de har
sämre prestanda.
För flygning i övriga situationer är högt glidtal,
låg sjunkhastighet och hög toppfart önskvärd. Högt
glidtal, för att komma så långt som möjligt, låg
sjunkhastighet för att kunna stanna uppe i luften
maximalt. För flygning på termik (varma uppvindar) är
lågt sjunk väldigt viktigt. För hangflygning är hög
toppfart bra för att kunna flyga vid höga vindstyrkor.
I utrustningen ingår även sele. Det finns tre typer att välja på:
- Hängsele: Används nästan enbart av bergsklättrare.
- Sittsele: Den vanligaste typen av sele. Sittplankan är vadderad.
Styrsele: Som sittsele ovan, men med en viktig
skillnad: Genom att ändra kroppsvikten kan man styra
skärmen. Denna typ av sele finns enbart till de
avancerade skärmarna.
Författaren själv på sin skärmflyg grundkurs i
september 1988 i Flottsbrobacken.
En skärm med sele kostar mellan 10-20.000:- beroende
på modell.
Övrig utrustning: En bra hjälm med hål för öronen
(för att höra vindbruset, vilket ökar känslan för
flygningen) är ett måste, rejäla skor (kängor) med
högt skaft för att stabilisera vristen, är också att
rekommendera.
Vindmätare, höjdmätare, variometer,
kommunikationsradio med mera är bra att ha.
I Sverige är det Svenska skärmflygförbundet (SSFF)
som organiserar skärmflygarna och jobbar för att
främja sporten. SSFF är anslutet som sektion i
Flygsportförbundet.
Utbildning sker av instruktörer godkända av SSFF. En
kurs tar normalt 5 dagar och består av flygteori,
meterologi och praktik.
Ett femtontal klubbar anslutna till SSFF, finns
utspridda över hela landet.
Flygning sker fördelaktigas i norra Sverige där de
geologiska förutsättningarna är bäst. På plattlandet
förekommer dock ofta vinschning.
Skärmflygning är det officiella svenska namnet på sporten, i Frankrike benämner man den Parapente, i Tyskland Gleitschirm och i USA Paragliding. Det man flyger är en flygskärm. Sist men inte minst: skärmflygare hoppar inte, de flyger...
Anders Lattermann