Rapport från:

SSFF:s träningsläger i Larange 25/4 - 5/5 1991

Startförberedelser uppe på Montagne de Chabre.

Femton personer var inbokade och beredda att åka. Peter Nietlisbach skulle hålla i lägret och träningen. Två dagar innan avresan kommer beskedet: Peter har störtat - han kan inte åka.

Nu var det inte så allvarligt ställt med Peter som det först lät. Efter ett ganska brutalt inslag på låg höjd hade han fått slänga räddningsskärmen. På grund av den låga höjden hann den inte bromsa ner sjunket helt. Detta gjorde att landningen blev lite hård. Peter hade sådan otur att ena foten råkade hamna på en sten. Efter ett par timmars operation var foten i alla fall i en del igen, dock rejält ingipsad.

Att bli utan tränare två dagar före avresan var inte lätt att lösa. Ett par deltagare hoppade av. Vi nio som var kvar hade täta telefon kontakter efter modellen "åker ni, så åker vi". Peter Wicander var redan i Larange (hängflyg hade träningsläger veckan före oss, och på det fanns Peter), han kunde eventuellt tänka sig att stanna och träna med oss. I annat fall skulle vi få friflyga en vecka i Frankrike, inte så dumt det heller. Slutligen kom vi alltså iväg. Följ med på en resa med mycket förväntningar och förvecklingar:

Solen stekte bergen
Vi brände nonstop ner till Larange och var framme efter 28 timmars bilåkande. Efter att äntligen fått sova i en riktig säng igen, vaknade vi på lördagen och såg solen riktigt steka bergen. De första cumulusmolnen hade redan börjat bildas. Ett gott tecken på termik.

Hängflygarna hade sin sista dag denna dag, de hade därför satt en kort bana så att de skulle kunna komma iväg hemåt lite tidigare. Banans längd var därför "bara" fyra mil. Nämnas bör att rekordet i området för skärm ligger på samma längd. Det sattes av Uli Wiesmeier förförra året. Det skulle alltså finnas goda chanser till sträckflyg. Peter Wicander hade bestämt sig för att stanna och hjälpa oss med att lägga banor och köra termikflyg teori. Bättre kunde det under rådande förutsättningar knappast bli.

När vi väl kom ut i luften denna lördagsförmiddag, visade det sig att vi var alldeles för gröna på detta med termikflygning för att kunna plocka några blåsor. Gustav lyckades dock lifta med en och befann sig snabbt 300 m över starten. För Tomas och mig gick det sämre, vi har högre sjunk så det är lite knepigare (man kan ju alltid skylla på det). Hur som helst det var bara att landa och ta sig upp för ett nytt försök. På vägen upp såg vi en fransk skärmflyg elev (känns lätt igen redan på 100 meters håll. Det sprakande radioljudet dränker allt annat). Eleven flög in i ett stigområde. Tomas som förstår spraket, förlåt språket, hörde hur instruktören ropade över radion att eleven skulle svänga. Ett par varv senare var eleven 400 meter över starten. Senare fick vi höra att det var elevens fjärde flyg någonsin. Jaja, med radioassistens av en rutinerad instruktör är det väl inte svårt att flyga termik, säger vi som inte lyckades alls (hmm).

En fransk pilot startat. Lägg märke till vad han inte håller i vänster hand.

Tomas försvann
När vi kom upp igen hade molntäcket nästan byggts ihop helt. Lite termik borde dock finnas kvar. Tomas och jag startade nästan samtidigt, jag flög mot landningen och sökte termik i det området. Tomas flög åt vänster ut över skogen och försvann tillsist under min horisont. Nämnas bör att det inte finns några landningsplatser åt det hållet.

Någon termik fanns inte, det var bara att ge upp och sätta ner ekipaget. Den stora frågan var: vart landade Tomas? Efter en halvtimme fick vi svaret då han kom gåendes längst vägen: Tomas hade insett att det inte fanns någon termik lite försent. Det var följdaktligen bara att välja lämpligaste möjliga plats att landa på. Tomas valde att trycka ner skärmen på en väg med en meters marginal mellan skogsbrynen och vingspetsarna. Det är tur att vi Svenskar är så duktiga på att landa.

Sen började det att regna så vi åkte till hotellet. Medans regnet föll passade vi på att läsa Tyska & Franska skärmflygtidningar. Där kan man hitta uttryck såsom: Hochleistungsgerät (högprestandaskärm), Rettungsgerät (räddningsskärm) och Spitzenpilot (topppilot). Vi utnämde oss genast till "Spitzenpiloten" och gick ner till baren för att bevisa det.

Som en snöplog
Regnet fortsatte under Söndagen och behagade först att sluta sent på eftermiddagen. Nu skulle det flygas. Vi åkte sju personer i en Ford Scorpio upp till starten. Det gick halvbra. Efter nerflyg var det dax att göra om den manövern i den Ford Sierra som vi lämnat på landningen. Det gick inte bra.

Vägen upp till starten var lerig och Sierran tungt lastad. Resultatet blev att avgasröret och bottenplåten konstant gick i backen med ett ljud som starkt påminner om en snöplogs. Det gjorde förövrigt spåren vi lämnade efter oss också.

Det började regna igen. Till sist gick det inte alls. Bilen stannade helt i den lerigaste och brantaste uppförsbacken. Motorn hade ingen som helst lust att gå rent längre. Det var bara att kliva ur i ösregnet och leta efter felet.

Troligtvis fick inte motorn tillräckligt med bensin, vilket kunde bero på att bensinledningen skadats. Precis innan bilen stannade hade vi gjort den värsta bottenplåtsskrapningen någonsin, vi riktigt kände stenarna rulla under fötterna. Det stödde den teorin, eftersom bensinledningen ligger under bottenplåten på en Sierra. Men icke, ledningen var hel. Hel och hel förresten, den hade fått sig en kyss men inget läckage förelåg. Slutligen skiner Per upp och säger att han ska fixa felet, börjar packa ut alla skärmar ur bagageluckan och lyfter slutligen ut reservhjulet. Vi andra trodde han fått totalnoja när han, efter att ha kört ner handen vid reservhjulsinfästning, glatt utannonserar att felet är avhjälpt. Och mycket riktigt: motorn hoppade igång så snällt igen. Vad var felet? Jo, automatsäkringen till bensinpumpen (som för övrigt är begåvat placerad under reservhjulet) hade löst ut. Per hade ett vagt minne av att en Sierra ägandes kollega råkat ut för något liknande. I bland har man tur.

Med guds hjälp
När vi kom upp till starten på måndag morgon, blåste det perfekt. En skärm låg redan ute på hanget och alla gjorde sig klara för start. Vi förundrades över hur dåliga många fransmän är på att starta. Det är mera med guds hjälp än med tur somliga kommer iväg. Efter ett tag började hanget fyllas med folk.

Två fransmän låg framför hanget med en del broms och backade sakta över kammen. Folk började skrika åt dem att det var farligt, men ingen av de två tog någon notis utan fortsatte att ligga kvar med lite broms. Den första hamnade i ett sjunkområde strax bakom krönet och fick plötsligt möta marken ganska hårt. Han kom strax gående upp till starten igen och började vika ut sin skärm för en ny start. Den andre gick det sämre för. Montagne de Chabre, som berget heter har en mycket vass kam (se Kollaps 4-90 "Lärotorer och läturbulens" Sid 16 bild IIIb, så får du en god uppfattning). Att det bildas en mycket kraftig rotor bakom en kam med en sådan formation fick denne fransman reda på, på ett mycket brutalt sätt. Vi som stod på marken kunde följa bergets kontur och det gick nästan att exakt "se" var rotorn låg. Vi sa i kör på varandra: "nu" och skärmen slog in: Först på ena sidan, sen på andra. Piloten gjorde ingenting för att försöka reda ut situationen. Slutligen vek skärmen ihop sig totalt och det blev ett fall på tio meter rakt ner i buskarna. Folk sprang dit och hjälpte till.

In i rotorn
Efter ett tag började folk starta igen och vi antog att allt gått bra för den dumdristige piloten. De av oss som ännu inte var i luften förberedde sig för start. Vinden hade blivit lite byigare och pendlade mellan 18 och 32 kmh. Jag var lite tveksam till att starta då min skärm är ganska långsam. Efter att ha känt på vinden ett tag bestämde jag mig för start. När jag drog upp skärmen tappade jag ena bromsen och skärmen lade sig över en buske. Medans jag försökte reda ut vilken lina som fastnat vart, startade Sverker. Han gick åt vänster på hanget och fick ganska kraftiga lyft. Vad han inte var medveten om är den skarpa kant som finns 75 m längre bort. Bakom den låg en kraftig rotor och snurrade. Den flög Sverker rakt in i. En tredjedel av skärmen slog in, Sverker tittade upp för att se vad som hänt och märkte inte att skärmen roterade in mot hanget. Tre sekunder efter inslaget slog han med hög fart in i hanget. Att ena armen var bruten var inte svårt att se. Sverker klagade också på smärtar i höften. Fransmän med radio kom springandes från alla håll och kanter. Att de inte kunde Engelska och vi ingen Franska gjorde inte saken bättre. Att Sverker dessutom fått en chock och körde samma 20 meningar runt runt runt, som en telefonsvarare, gjorde inte situationen ett dugg lättare. Vi lyckades förstå att en helikopter var på väg, men att den inte kunda landa förrens alla skärmar hade gett sig av från hanget.

Efter 45 minuter hade man lyckats att få luften fri och helikoptern kom in och topplandade. Den flög ner Sverker till landningen där en väntande ambulans tog vid. Helikoptern kom sedan tillbaks upp igen, lade sig över buskarna där den franske piloten störtat och började förbereda vinschning. Då först förstod vi att en allvarlig olycka hade inträffat. Troligtvis hade piloten åtdragit sig ryggskador.

"Rena slakten"
Flygverksamheten låg därefter nere helt. Framåt eftermiddagen började en del hängflyg piloter att starta. En av dem stallade vingen ett par meter efter start, tippade bakåt, och for tillbaks in i hanget igen. Dagens andra armbrott. De lokala piloterna sa att de aldrig hade upplevt en liknande dag: "rena slakten".

De som hade tagit sig upp på hanget hade haft ett mycket trevligt flyg. Peter och Tomas lyckades gå på sträcka: 7 km.

På kvällen fick vi veta att Sverker opererats för armbrottet. De spikade ihop allt. Höften var det ingen fara med, en spricka som skulle vålla lite obehag, men inte behövde åtgärdas. Resten av veckan besökte vi sjukhuset frekvent. Sverkers humör blev bättre och bättre.

Handen på nödskärmen
Väderprognoserna berättade om lågtryck och återigen lågtryck. Tisdagen bjöd på heltäckande molntäcke och måttlig vind. Det gick i alla fall att flyga. De flesta gjorde ett par 360 över landningsfältet. Torkel lyckades sätta sin Advance Omega i autorotation och hade ett tag ena handen på räddningsskärmens handtag. Slutligen lyckades han reda ut situationen och hejdade rotationen.

Landningsplatsen vid Chabre är 100 x 100 meter, ändå är det många franska piloter som inte lyckas pricka det. Helt enormt. På kvällen körde Peter termikflygningsteori med oss. Mycket nyttigt.

Våtdräkt och flytväst
Utsikterna till onsdagen var inte bättre, så vi beslutade att bege oss ner till Monaco och hoppas på att närheten till havet skulle ge bättre väder. Efter tre timmars körning stod vi på startplatsen. Medans vi stod i en miljö som skulle kunna vara tagen från vilken alpstartplats som helst, kom en kille i våtdräkt och flytväst och lade ut sin skärm. Att flyga vid Monaco är lite speciellt.

Utsikten är enorm: Rakt ner är husen och 100 meter ut är medelhavet. Landa ska man göra nere på stranden 600 meter ner. Killen med våtdräkt och flytväst startade. När han kommit ut över havet satte han skärmen i en ruskig spinn och slängde slutligen ut sin räddningsskärm. "Rettungsgerät" sade vi i mun på varandra och kom fram till att det nog inte vore dumt att lära sig hantera en sådan innan man verkligen behöver den. Läge att ordna en kurs kanske?

Starten på Roquebrune (som berget heter) är för en svensk inget problem. För fransmännen är den svårare: en pilot springer åt ett håll medans skärmen är på väg åt ett annat. Efter en kort kamp vinner skärmen och fransmannen faller omkull. I fallet passade han på att stuka foten rejält. Hade aldrig hänt om han hade haft ett par kängor på sig.

Känslan när man startat är obeskrivlig. På 50 meters höjd passerar man en väg, därefter flyger man över en stad och sen ut över havet. Här kan man riskfritt prova det mesta med sin skärm. 500 meters höjd och vatten under. Somliga av oss provade att göra en fullstall för första gången.

Bland palmer och badgäster
När jag väl landat på stranden, mitt bland badgästerna, inser jag att det är 25 grader varmt, sol och att jag bland palmer och solande människor står i kängor och bär vindtäta överdragsbyxor samt en rejäl jacka med tjock tröja under. Ingen höjdare alls.

Medans vi står och packar ihop våra skärmar, tittar vi på vad de andra piloterna gör i luften: Fullstall, invikning av öronen, flatspinn, "räkan", framkantskollaps, sidokollaps osv. Vi tittade och pekade. "Spitzenpiloten" utbrister vi, badgästerna däremot, reagerar inte längre. De ser denna flygshow dag efter dag. Året runt.

Tomas Gustavsson landar på stranden vid Monaco.

Tillbaks till Larange
Väl tillbaks i Larange, blåste det på torsdagen "mistral". Det är en kall och kraftig nordlig vind som kommer rinnandes ner från alperna. Då kan man åka till ett ställe som heter St. Vincent. Det ligger i "lä" för mistralen. Väl framme regnar det. Ingen vill flyga. Peter peppar och kör med fula knep "inte har ni väl åkt ända till Frankrike bara för att stå på marken, och så mycket regner det ju inte. Det duggar knappt". Det var väl kanske en sanning med modifikation men det hjälpte, vi la alla snällt ut våra skärmar och gjorde ett flyg var. På kvällen körde Peter mer teori med oss.

Veckan började gå mot sitt slut. Ingen termik i sikte. Vädret var på fredagen en repris av torsdagens och vi åkte till St. Vincent igen.

Piloter som verkligen flyger tar till högeer. De som snackar om det tar till vänster.

Genom trädet
Där blåste det hang. Själv var jag lite sen ut, de andra hade redan flygit en halvtimme. I 20 minuters tid gick det perfekt. Fram och tillbaks, fram och tillbaks. Plötsligt slutar varion att pipa och visaren berättar för mig att jag "nollar" dvs precis håller samma nivå. För varje gång jag svänger sjunker jag. Slutligen slickade jag träden men kunde ändå inte ligga kvar. Återstod bara att landa på det lilla fältet nedanför. Efter fem minuter kommer Tomas ner, vi enades om att vinden minskat och att vi har högst sjunk (nu skyller vi på det igen). Efter ett tag kommer Janne. Han gör en mycket underlig inflygning, vänder runt 180 grader, går i medvind rakt mot ett träd och utropar: Banzai! Därefter brakar han med ett ljud liknande det vid skogsavverkning rakt genom toppen på trädet och gör därefter en mycket hård och läskig landning på mage. Tomas och jag ser framför oss ytterligare en på sjukhus, och springer mot nerslagsplatsen. Janne reser sig och vinkar glatt. En svensk "Spitzenpilot" hade just landat.

Nu dimper de ner en efter en. Slutligen ligger bara Jesper kvar. Han och vingarna. Efter 2,5 timmar tröttnar så även Jesper och kommer ner för landning. På kvällen körde vi teori igen.

St. Vincent i regn.

Hemåt
Det var dax att åka hem. Vi checkade ut från hotellet tidigt på lördagmorgonen. Vädret var inte direkt på sitt bästa humör, men vi bestämde oss ändå för att åka till St. Vincent och titta. Det ligger nästan på vägen så det skulle inte göra något. I St. Vincent blåste det kallt och snöade och den här gången kunde inte ens Peter peppa oss till att flyga. Vi åkte vidare hemåt.

Vid Genéve såg vi en massa skärmar som flög hang på ett berg som heter Saléve (800m fallhöjd). Vi åkte upp för att titta. Det visade sig vara Falhawks fabrikspiloter som lekte med Apex skärmar. Lekte är rätta ordet. Ingen av oss hade någonsin sett liknande manövrar på ett hang. De gjorde 360. De flög precis på stallpunkten. De vek in öronen. De topplandade. De flög med öronen invikta och gjorde samtidigt 360 in mot hanget (försök avrådes å det bestämdaste). Det som tog priset var piloten som först vände sig 180 grader i selen och sedan knäckte till skärmen så den flög baklänges! Det här var proffs, riktiga Spitzenpiloten. De flög Hochleistungsgeräten som om de vore leksaker.

En äkta spitzenpilot med en Hochleistungsgerät i Geneve.

Efter ett tag tröttnade de och flög ner. De vanliga piloterna började våga sig fram och startade. Den vanliga franska starttekniken visade sig igen dvs nollkoll. En pilot startade utan att knäppa benremmarna, blev hängandes i armhålorna, och lyckades som genom ett mirakel topplanda igen.

Landning på golfbanan
Själv var jag lite för flygsugen och startade utan att notera att vinden vridit och nu låg snett mot hanget, jag gick således ut i medvind (ska man aldrig göra), upptäckte att jag precis nollade och svängde runt för att gå tillbaks längst hanget. Någon drog i bromsen, plötsligt stod marken still, nu först noterade jag att vinden låg snett. För sent - klantigt. När jag släppte upp bromsarna gick det visserligen framåt, men sjunket var högt. Bromsade jag minskade sjunket, men farten framåt blev också noll. Träden kom närmre. Jag kunde speeda och försöka nå landningen. Landningsplatsen vid Saléve ligger efter elledningen, som ligger efter motorvägen, som ligger efter grustaget, som ligger efter skogen. Inget bra utgångsläge för att lågsniffa in alltså. Det dräller som tur var av alternativa landningsfält i form av privatägda fält. I Frankrike har de ingen allemansrätt, så att landa på fel ställe kan bli dyrt. Golfbanan var det som såg mest lockande ut. Min taktik om någon skulle komma gormandes om att landning var förbjudet och vi vill ha XXX antal pengar i böter, var att börja prata engelska. Det hade skrämt iväg de flesta andra fransmän jag försökt kommunicera med tidigare i veckan - det borde alltså funka igen.

Jag satte kurs mot golfbanan, brände höjd, och gjorde en skolboksmässig inflygning. Landningen var mycket behaglig. I Frankrike har man välskötta golfbanor med fint, kort och mjukt gräs. Perfekta landningsplatser med andra ord. De förbi passerande golfarna brydde sig inte ett dugg. Jag packade skärmen snabbt och började gå mot den officiella landningsplatsen. När jag gick över motorvägsbron såg jag två polisbilar och en ambulans stå nedanför och ta hand om den skärmflygare som kraschlandat där. Lite längre bort bland husen hade en annan pilot med för dålig höjd också brakat ner. Han hade att välja mellan husen eller elledningen. Att ha för låg höjd in mot landningen kan alltså sluta olyckligt. Den sistnämde killen hade tur, han kom undan utan större skador. Den förstnämde åkte ambulans därifrån. Jag insåg att det var fler än jag som gjort samma tabbe med sidvinden. Hade inte någon del i min hjärna sagt: "Stopp - det här går inte, ta golfbanan", hade jag troligen också varit en av de kraschlandade piloterna.

Vi stod kvar och tittade på dem som kom mot landningen. Alla gjorde likadant: Brände höjd innan fältet och blev sedan överraskade av att markvinden var starkare än den var en bit upp (ett vanligt fenomen i alperna), de flesta strök över elledningen med mindre än tio meter tillgodo.

Enligt skolboken ska en inflygning göras så här: flyg förbi fältet, bränn höjd, sväng 180 grader, gå i medvind över fältet och vänd sedan upp mot vinden igen och landa. Eventuellt överbliven höjd byggs ner genom s-svängar. Det är bättre att få göra det än att ha för lite höjd. Nog med moralkakor.

Fastnade i tullen
Vi packade in oss i bilarna igen och styrde mot Sverige. Av alla bilar på färjan fastnade givetvis vår i tullen. Det var bara att köra in i "garage A" och börja lasta ur. "Alla grejer ska ut, bilen ska vara ren" sa den ena tullaren med en mycket myndig röst. Man har ju hört talas om hur de plockat ner hela bilar i delar och sedan låtit resenärerna skruva ihop dem igen. Jag såg framför mig minst fem timmars "återmontering" av bilen. Tullarna hade inte sett skärmflyg utrustning tidigare och tittade intresserarat bland grejerna. De var lite rädda för att göra något tokigt: "man vågar ju inte dra någonstans, tänk om det flyger ut en fjäder eller nå´t".

Även tullare visade sig kunna vara trevliga och efter att vi berättat vad skärmflygning var för något, behövde vi inte packa ut mer prylar än det i bakluckan. Det jag var gladast över, var att slippa packa upp räddningsskärmen. Den var nyinköpt och jag hade ingen aning om hur jag skulle vika ihop den på rätt sätt igen.

När vi närmade oss Stockholm efter två dygns bilåkande passerade vi vid Norsborg en backe som kallas Vårberg. Vinden låg på perfekt, tänk om det går att flyga hang? Vi svängde av vägen för en en titt. Och visst blåste det, det blåste till och med för mycket. Vi gick upp till toppen i alla fall. Väl uppe ställde vi in flygförsöken och bestämde oss för att vända hemåt. Precis innan vi gick tillbaks till bilen, tittade vi mot landningsplatsen. Den ligger för övrigt hela 30 meter längre ner.

Borta bra, hemma bäst heter det. Tyvärr gäller inte detta höjden på bergen. Det är lite orättvist. De har så många, så höga. Vi har så få, så låga. Kanske kunde vi importera ett berg. Ett gräsbeväxt berg i 600 meters klassen skulle räcka fint. Vi Svenskar är ju inte så kräsna.

Att flytta hela berget samtidigt kan vara lite svårt (Jag såg visserligen på TV hur "Skanska" flyttade ett helt berg i Egypten. De skulle vattenlägga en dal och berget i fråga var bestyckat med en massa gamla skulpturer, så det flyttades därför upp över vattenlinjen). Kunskapen hur man bär sig åt finns alltså bevisligen i landet, men jag tror inte vi har råd att betala flyttnotan. Man tar ju inte med sig ett berg som handbagage på flyget direkt.

Ett mycket billigare (dock något mer långsiktigt) sätt är att vi alla hjälps åt. Varje gång vi är i alperna, tar vi med ett par bitar av något berg. Om ett par år har vi ett eget fint flygberg. En annan fördel är att vi kan designa berget som vi själva vill ha det.

Eller som Muhammed Ali sade: Man ska låta berget komma till Muhammed Ali.

Anders Lattermann