Attack 8 -1993Attack testar Viggen simulatorn:
Äkta Virtuell Reality!

Attack har provflugit flygvapnets JA37 simulator!
Ett flertal tidningar har låtit
flygvapen-piloter testa nya flygsimulatorer till PC.
Innovativa Attack vände på steken och testade vad de
riktiga pojkarna "leker med" - Flygvapnets JA37
(Jakt-Attack Viggen) simulator. Har PC-simulatorerna en
chans mot den? Följ med på en repa i dubbla
ljudhastigheten i jakt på svaret!
Jag står framför vakten på F16 dvs flygflottilj 16
strax utanför Uppsala och tittar upp mot den klarblåa
skyn och tänker: "En perfekt dag för att flyga
fort. Jävligt fort!". En J35 drake på väg rakt
upp i himlen står alldeles intill, fastmonterad på en
ställning. Kaxigt tänker jag, "I feel the need,
the need for speed. Top Gun, here I come!"
Krascha direkt?
Ingemar Nilsson, driftchef för simulatorn,
hämtar mig och säger: "Vi har lite problem med
grafiken idag, men det ska snart vara fixat". Efter
lite letande bland de 50 microproccesorer och 350
kretskort som utgör musklerna bakom simulatorn, visar
det sig vara en vanlig elektrolyt-kondensator för 2:50
som tröttnat på livet. När den väl är fixad är allt
klart för take-off. Nervositeten sprider sig sakta inom
mig, "Undrar om jag fixar det här eller kommer jag
att krascha direkt?"
Efter en snabb genomgång av vad de viktigaste
rattarna och knapparna i cockpitten är till för, får
jag följa med som bisittare på en repa. JA37 är ett
ensitsigt flygplan, så någon extra plats i cockpit för
mig finns inte. Det blir till att med ett krampaktigt
grepp, hänga utanför planet och kika in i cockpitten
från sidan. Tur att inte fartvinden simuleras, att
hålla sig fast på utsidan av flygkroppen i mach II hade
nog varit lite jobbigt. För att jag inte ska behöva
dregla ner hela glaset i mina försök att se vad som
händer i cockpitten, flyger vi dessutom med huven
uppfälld, något man inte gör i verkliga livet.

Viggens cockpit, trång som en frysbox och
fullständigt belamrad med knappar och instrument.
Skjuta ut sig
Efter landning, får jag klättra ner i
cockpitten. Det måste sägas att det är lite bökigt
att vika in sig på ett utrymme stort som en frysbox som
dessutom är fullständigt belamrat med instrument och
knappar i alla vinklar och vråer. De som har hållit på
ett tag, lär få in snitsen sägs det.

Attacks egen testpilot: Anders "Iceman"
Lattermann i cockpitten.
Nåväl, när jag väl kommit på plats, slår tanken
mig: "Hur ska man kunna skjuta ut sig utan att
fastna i eller slå emot något vid utskjutningen?"
Jag ställer frågan till Ingemar som svarar:
"Stövlarna är fästa till stolen med remmar, om
det skulle bli aktuellt med en utskjutning och du drar i
handtaget, spänns remmarna så att fötterna kommer in
tight mot stolen. Du kan ju också ligga i sväng och
under stark G-belastning vid utskjutningstillfället så
för att inte armarna ska kunna slungas ut och fastna,
så spänns blixt-snabba nät upp på båda sidor om
stolen. Slutligen skjuts huven bort och därefter tänder
raketerna i stolen. Allt detta går mycket snabbt. Skulle
du befinna dig upp-och-ner, vänder stolen automatiskt
uppåt. Just det sista kändes ju väldigt lugnande...
Dra spaken bakåt nu!
Ingemar går sedan bort till kontrollrummet för
att guida mig igenom flygningen. Genom headsetet hör jag
hans röst. "Du står nu på F16. Som du ser, har du
banan rakt fram. Dra på full gas med EBK:n i läge
2", säger Ingemar genom lurarna och tillägger,
"tänk på att du styr med pedalerna så länge du
är på marken". Stolen i simulatorn har luftkuddar
som klämmer runt kroppen för att simulera G-krafterna,
något den gör mycket bra. Fast vi egentligen står
blickstilla, kan jag riktigt känna G-krafterna när
planet rusar fram längst startbanan.

Ingemar Nilsson i kontrollrummet, härifrån ser
han allt som händer i cockpit och kan även påverka
händelseförloppet.
"När visaren når den lilla markören, drar du
spaken bestämt bakåt, ca en decimeter och så fort du
lyft, måste du vara snabb på att dra fram den något
så att stigvinkeln ligger kring 5 grader", säger
Ingemar. Jag sitter och tittar på visaren som snabbt
närmar sig markören och försöker samtidigt ha koll
på att jag ligger rätt på banan som rusar förbi
snabbare och snabbare. Det magiska ögonblicket när
visaren når sitt läge kommer och jag tar ett rejält
tag om spaken. Samtidigt hör jag Ingemar lugnt säga,
"Dra spaken bakåt nu!" Jag drar den åt mig
och ser hur höjdmätaren spinner snabbt uppåt och jag
tänker: "Rocket ride to the sky - Great balls of
fire!" Ingemar väcker mig med sin röst:
"Håll planet rakt, ta ner nosen lite, runt 5 grader
är lagom. Såja!".
Det visar sig att Viggen har en mycket exakt styrning
och känns väldigt smidigt i luften. Det går också att
trimma om spakens neutralläge på ett enkelt sätt, allt
eftersom vikten omfördelar sig när soppan minskar i
tankarna.
När jag fått lite höjd under vingarna provar jag
att rolla. Något som visade sig vara enkelt. Nåja, man
ska ju helst komma ur rollen på noll grader också, men
övning ger färdighet sägs det...
Det piper och tjuter
Efter det är jag redo för att prova en looping. Ingemar förklarar
hur den ska utföras: "Dra spaken åt dig och håll ögonen på G-mätaren,
när den når 5G är det lagom, sedan måste du kolla anfallsvinkel-mätaren:
"Alfa" får inte överstiga 12." Jag testar. Fiasko, allt
går fel och det tjuter och tutar överallt. Horisonten snurrar och alla
visare likaså. Alfa står på 18. Vi tar alla manövrarna på en gång nu,
spinn, roll och jag inte vad. Med lite hjälp utifrån reder situationen
upp sig och nosen pekar neråt och farten ökar igen. Nåja, jag är väl inte
den första som stallat. På den igen, och se, den här gången går loopen
riktigt bra!
Mach 1 över Arlanda
"Okej, sväng höger, tryck på L-knappen
på systemtablån så får du landningsmode och du kommer
på den taktiska indikatorn se vilken kurs du ska ta för
att komma till Arlanda." Väl framme, dyker jag ner
mot bana 19 och tar upp planet strax över marken,
svänger sedan kraftigt runt och blåser på mycket låg
höjd över terminalerna så det dånar i rutorna där
nere. En millisekund senare passerar jag över E4:an och
bort mot Upplands Väsby. Strax innan planet når
överljudsfart blir det lite slingrigt och jag får
svårt att hålla det på en rak kurs. Väl uppe i mach 1
blir det sig självt igen. "Jösses vad kul det är
att busflyga!"
Ingemar säger åt mig att slå på höjdhållning och
automatisk fartkontroll och ber mig sedan knappa in lite
mystiska siffror i styrdatorn. De visar sig vara
koordinaterna för F21 i Luleå. På skärmen med kartan
kan jag nu se hur långt det är dit, vilken kurs jag ska
hålla och hur mycket soppa vi kommer förbruka för att
nå fram.
Luleå by night
Vi tar ett hopp, så slipper du flyga de 70
milen. "Himla bekväm pryl det här!", tänker
jag. "Jag släpper ner dig rakt över Luleå",
säger Ingemar.
I skymning flyger jag över Luleå och ut över
Östersjön. "Går det att få dag också?",
frågar jag. "Jo, men det blir inte lika snygg
grafik då", säger Ingemar och slår om till
dagsljus. "Nä, skymning var bättre", säger
jag. "Natt är snyggt", säger Ingemar och
slår på en norrländsk sommarnatt full med stjärnor,
och se, där är månen också. "Vi kan mörka ner
himlen också, så den blir riktigt svart." Nu syns
bara stjärnorna och ljusen från själva Luleå stad.
Ingemar slår på skymningen igen. "På
taktikindikatorn ser du hur du ska flyga för att komma
rakt in på banan." På displayen med kartan ser jag
nu hur en bana markeras och inflygningsvägen till den.
"Flyg bara mot tangenten på cirkeln, gör
halvvarvet som är utritat och flyg sedan in efter den
markör som visar åt vilket håll du ska styra".
Sämre väder i sikte
"Vi slår på lite moln", säger
Ingemar och lägger ett bastant regnmolns-täcke under
mig så jag inte kan se marken längre. "Nu blir det
instrument-inflygning ser du." Plötsligt ligger ett
annat plan rakt ovanför mig. "Det går att lägga
in rote-kamrater eller fienden", säger Ingemar och
slår av det andra planet så att jag blir ensam i luften
igen. Jag flyger ner genom molnen efter instrumenten.
"Håll höjden på 500 meter, 10 km ifrån banan
kommer du få en annan mode i head-up displayen. Det är
det taktiska instrumentlandnings-systemets display."
Jag korrigerar i sid- och höjdled så att jag hela
tiden håller planet mitt i displayens centrum. "Vi
kommer in tre grader snett med vårt ILS-system eftersom
det är placerat bredvid banorna. När du sedan ser banan
siktar du bara med siktet på den punkt du vill sätta
ner kärran på". Jag börjar skymta marken genom de
tunga regnmolnen som nästan hänger ända ner till
backen. När jag slutligen på mycket låg höjd kommer
ut ur molnen, ser jag inflygningsljusens rullblixt och
jag siktar på banänden. "Lite längre in på banan
får du nog sikta, annars får du inte med hjulen
in.", hör jag i lurarna.
Nu smäller det
Banan kommer snabbt emot mig och jag undrar om
det inte går lite väl fort neråt. "Nu smäller
det" hinner jag tänka innan det skälver till i
kärran och banan forsar fram framför mig. "Bromsa
med pedalerna, tryck dem framåt och håll dig kvar på
banan." Slutligen står jag helt stilla på F21 i
Luleå. "Du kan kliva ut nu.", säger Ingemar.
"Jaha, och härifrån blir det att åka buss
hem", tänker jag, "Inte fullt lika
upphetsande. Långt är det dessutom..."
Har en persondator ens en chans mot
Viggen-simulatorn?
JA37 simulatorn är tillverkad av Singer-Link i
USA 1982 (1982, det var innan någon kunde stava till
ordet PC det), och är ett 32-bitars system med två
stycken 80 MB hårddiskar (high-end-state-of-the-art på
den tiden!). Den ena innehåller programmen och den andra
"spelar in" allt som händer under flygningen.
Upp till 60 minuter kan sparas. När som helst går det
att backa och spela upp igen. Piloten sitter kvar i
cockpitten med armarna i kors och ser allt som just
hände (och kanske gick snett) i repris. Mycket
lärorikt.
Tidigare var man tvungen att lämna ut specarna till
simulator-tillverkaren för det flyplan man ville ha
simulerat. När Flygvapnet beställde JA37 simulatorn var
de listiga, de beställde en simulator som kunde gå 50 -
5000 knyck och kunde flyga hur som helst i luften. Sedan
utvecklade de själva den programvara som gör att den
får just Viggens egenskaper. På så sätt stannade den
känsliga informationen inom landet. Från början kunde
man bara jobba med två mål i luften och två till
sjöss samtidigt. Efter en större ombyggnad nyligen,
där man bl.a. monterade in Viggens orginal dator och
radar i systemet, kan man nu bekämpa 20-30 mål
samtidigt. Simulatorn fungerar i och med det nu också
som taktik-simulator där piloten måste välja vilket
mål han ska bekämpa först. Snacka om Top-Gun!
Med ett bra flygsimuleringsprogram (t.ex. det nyligen
kläckta "Tornado" från Digital Integrations)
står sig faktiskt en PC/Amiga skapligt i förhållande
till Viggen-simulatorn vad gäller realism vid
flygnavigering, skötsel av instrument, målbekämpning
osv, men en dator på skrivbordet hemma kan aldrig skapa
den flygkänsla och realism som den riktiga cockpitten
ger och hela den atmosfär som den skapar. Viggen
simulatorn uppför sig ju in i minsta detalj exakt som
ett riktigt Viggen-plan gör, men så är det ju också
en viss prisskillnad: Viggen simulatorn ute på F16
kostar en sisådär 100 miljoner kronor...
Anders "Iceman" Lattermann
Attack önskar tacka Flygvapnet och Ingemar Nilsson
för flygturen.
|