Attack 8 -1993

Attack testar Viggen simulatorn:
Äkta Virtuell Reality!


Attack har provflugit flygvapnets JA37 simulator!

Ett flertal tidningar har låtit flygvapen-piloter testa nya flygsimulatorer till PC. Innovativa Attack vände på steken och testade vad de riktiga pojkarna "leker med" - Flygvapnets JA37 (Jakt-Attack Viggen) simulator. Har PC-simulatorerna en chans mot den? Följ med på en repa i dubbla ljudhastigheten i jakt på svaret!

Jag står framför vakten på F16 dvs flygflottilj 16 strax utanför Uppsala och tittar upp mot den klarblåa skyn och tänker: "En perfekt dag för att flyga fort. Jävligt fort!". En J35 drake på väg rakt upp i himlen står alldeles intill, fastmonterad på en ställning. Kaxigt tänker jag, "I feel the need, the need for speed. Top Gun, here I come!"

Krascha direkt?
Ingemar Nilsson, driftchef för simulatorn, hämtar mig och säger: "Vi har lite problem med grafiken idag, men det ska snart vara fixat". Efter lite letande bland de 50 microproccesorer och 350 kretskort som utgör musklerna bakom simulatorn, visar det sig vara en vanlig elektrolyt-kondensator för 2:50 som tröttnat på livet. När den väl är fixad är allt klart för take-off. Nervositeten sprider sig sakta inom mig, "Undrar om jag fixar det här eller kommer jag att krascha direkt?"

Efter en snabb genomgång av vad de viktigaste rattarna och knapparna i cockpitten är till för, får jag följa med som bisittare på en repa. JA37 är ett ensitsigt flygplan, så någon extra plats i cockpit för mig finns inte. Det blir till att med ett krampaktigt grepp, hänga utanför planet och kika in i cockpitten från sidan. Tur att inte fartvinden simuleras, att hålla sig fast på utsidan av flygkroppen i mach II hade nog varit lite jobbigt. För att jag inte ska behöva dregla ner hela glaset i mina försök att se vad som händer i cockpitten, flyger vi dessutom med huven uppfälld, något man inte gör i verkliga livet.


Viggens cockpit, trång som en frysbox och fullständigt belamrad med knappar och instrument.

Skjuta ut sig
Efter landning, får jag klättra ner i cockpitten. Det måste sägas att det är lite bökigt att vika in sig på ett utrymme stort som en frysbox som dessutom är fullständigt belamrat med instrument och knappar i alla vinklar och vråer. De som har hållit på ett tag, lär få in snitsen sägs det.


Attacks egen testpilot: Anders "Iceman" Lattermann i cockpitten.

Nåväl, när jag väl kommit på plats, slår tanken mig: "Hur ska man kunna skjuta ut sig utan att fastna i eller slå emot något vid utskjutningen?" Jag ställer frågan till Ingemar som svarar: "Stövlarna är fästa till stolen med remmar, om det skulle bli aktuellt med en utskjutning och du drar i handtaget, spänns remmarna så att fötterna kommer in tight mot stolen. Du kan ju också ligga i sväng och under stark G-belastning vid utskjutningstillfället så för att inte armarna ska kunna slungas ut och fastna, så spänns blixt-snabba nät upp på båda sidor om stolen. Slutligen skjuts huven bort och därefter tänder raketerna i stolen. Allt detta går mycket snabbt. Skulle du befinna dig upp-och-ner, vänder stolen automatiskt uppåt. Just det sista kändes ju väldigt lugnande...

Dra spaken bakåt nu!
Ingemar går sedan bort till kontrollrummet för att guida mig igenom flygningen. Genom headsetet hör jag hans röst. "Du står nu på F16. Som du ser, har du banan rakt fram. Dra på full gas med EBK:n i läge 2", säger Ingemar genom lurarna och tillägger, "tänk på att du styr med pedalerna så länge du är på marken". Stolen i simulatorn har luftkuddar som klämmer runt kroppen för att simulera G-krafterna, något den gör mycket bra. Fast vi egentligen står blickstilla, kan jag riktigt känna G-krafterna när planet rusar fram längst startbanan.


Ingemar Nilsson i kontrollrummet, härifrån ser han allt som händer i cockpit och kan även påverka händelseförloppet.

"När visaren når den lilla markören, drar du spaken bestämt bakåt, ca en decimeter och så fort du lyft, måste du vara snabb på att dra fram den något så att stigvinkeln ligger kring 5 grader", säger Ingemar. Jag sitter och tittar på visaren som snabbt närmar sig markören och försöker samtidigt ha koll på att jag ligger rätt på banan som rusar förbi snabbare och snabbare. Det magiska ögonblicket när visaren når sitt läge kommer och jag tar ett rejält tag om spaken. Samtidigt hör jag Ingemar lugnt säga, "Dra spaken bakåt nu!" Jag drar den åt mig och ser hur höjdmätaren spinner snabbt uppåt och jag tänker: "Rocket ride to the sky - Great balls of fire!" Ingemar väcker mig med sin röst: "Håll planet rakt, ta ner nosen lite, runt 5 grader är lagom. Såja!".

Det visar sig att Viggen har en mycket exakt styrning och känns väldigt smidigt i luften. Det går också att trimma om spakens neutralläge på ett enkelt sätt, allt eftersom vikten omfördelar sig när soppan minskar i tankarna.

När jag fått lite höjd under vingarna provar jag att rolla. Något som visade sig vara enkelt. Nåja, man ska ju helst komma ur rollen på noll grader också, men övning ger färdighet sägs det...

Det piper och tjuter
Efter det är jag redo för att prova en looping. Ingemar förklarar hur den ska utföras: "Dra spaken åt dig och håll ögonen på G-mätaren, när den når 5G är det lagom, sedan måste du kolla anfallsvinkel-mätaren: "Alfa" får inte överstiga 12." Jag testar. Fiasko, allt går fel och det tjuter och tutar överallt. Horisonten snurrar och alla visare likaså. Alfa står på 18. Vi tar alla manövrarna på en gång nu, spinn, roll och jag inte vad. Med lite hjälp utifrån reder situationen upp sig och nosen pekar neråt och farten ökar igen. Nåja, jag är väl inte den första som stallat. På den igen, och se, den här gången går loopen riktigt bra!

Mach 1 över Arlanda
"Okej, sväng höger, tryck på L-knappen på systemtablån så får du landningsmode och du kommer på den taktiska indikatorn se vilken kurs du ska ta för att komma till Arlanda." Väl framme, dyker jag ner mot bana 19 och tar upp planet strax över marken, svänger sedan kraftigt runt och blåser på mycket låg höjd över terminalerna så det dånar i rutorna där nere. En millisekund senare passerar jag över E4:an och bort mot Upplands Väsby. Strax innan planet når överljudsfart blir det lite slingrigt och jag får svårt att hålla det på en rak kurs. Väl uppe i mach 1 blir det sig självt igen. "Jösses vad kul det är att busflyga!"

Ingemar säger åt mig att slå på höjdhållning och automatisk fartkontroll och ber mig sedan knappa in lite mystiska siffror i styrdatorn. De visar sig vara koordinaterna för F21 i Luleå. På skärmen med kartan kan jag nu se hur långt det är dit, vilken kurs jag ska hålla och hur mycket soppa vi kommer förbruka för att nå fram.

Luleå by night
Vi tar ett hopp, så slipper du flyga de 70 milen. "Himla bekväm pryl det här!", tänker jag. "Jag släpper ner dig rakt över Luleå", säger Ingemar.

I skymning flyger jag över Luleå och ut över Östersjön. "Går det att få dag också?", frågar jag. "Jo, men det blir inte lika snygg grafik då", säger Ingemar och slår om till dagsljus. "Nä, skymning var bättre", säger jag. "Natt är snyggt", säger Ingemar och slår på en norrländsk sommarnatt full med stjärnor, och se, där är månen också. "Vi kan mörka ner himlen också, så den blir riktigt svart." Nu syns bara stjärnorna och ljusen från själva Luleå stad.

Ingemar slår på skymningen igen. "På taktikindikatorn ser du hur du ska flyga för att komma rakt in på banan." På displayen med kartan ser jag nu hur en bana markeras och inflygningsvägen till den. "Flyg bara mot tangenten på cirkeln, gör halvvarvet som är utritat och flyg sedan in efter den markör som visar åt vilket håll du ska styra".

Sämre väder i sikte
"Vi slår på lite moln", säger Ingemar och lägger ett bastant regnmolns-täcke under mig så jag inte kan se marken längre. "Nu blir det instrument-inflygning ser du." Plötsligt ligger ett annat plan rakt ovanför mig. "Det går att lägga in rote-kamrater eller fienden", säger Ingemar och slår av det andra planet så att jag blir ensam i luften igen. Jag flyger ner genom molnen efter instrumenten. "Håll höjden på 500 meter, 10 km ifrån banan kommer du få en annan mode i head-up displayen. Det är det taktiska instrumentlandnings-systemets display."

Jag korrigerar i sid- och höjdled så att jag hela tiden håller planet mitt i displayens centrum. "Vi kommer in tre grader snett med vårt ILS-system eftersom det är placerat bredvid banorna. När du sedan ser banan siktar du bara med siktet på den punkt du vill sätta ner kärran på". Jag börjar skymta marken genom de tunga regnmolnen som nästan hänger ända ner till backen. När jag slutligen på mycket låg höjd kommer ut ur molnen, ser jag inflygningsljusens rullblixt och jag siktar på banänden. "Lite längre in på banan får du nog sikta, annars får du inte med hjulen in.", hör jag i lurarna.

Nu smäller det
Banan kommer snabbt emot mig och jag undrar om det inte går lite väl fort neråt. "Nu smäller det" hinner jag tänka innan det skälver till i kärran och banan forsar fram framför mig. "Bromsa med pedalerna, tryck dem framåt och håll dig kvar på banan." Slutligen står jag helt stilla på F21 i Luleå. "Du kan kliva ut nu.", säger Ingemar. "Jaha, och härifrån blir det att åka buss hem", tänker jag, "Inte fullt lika upphetsande. Långt är det dessutom..."

Har en persondator ens en chans mot Viggen-simulatorn?
JA37 simulatorn är tillverkad av Singer-Link i USA 1982 (1982, det var innan någon kunde stava till ordet PC det), och är ett 32-bitars system med två stycken 80 MB hårddiskar (high-end-state-of-the-art på den tiden!). Den ena innehåller programmen och den andra "spelar in" allt som händer under flygningen. Upp till 60 minuter kan sparas. När som helst går det att backa och spela upp igen. Piloten sitter kvar i cockpitten med armarna i kors och ser allt som just hände (och kanske gick snett) i repris. Mycket lärorikt.

Tidigare var man tvungen att lämna ut specarna till simulator-tillverkaren för det flyplan man ville ha simulerat. När Flygvapnet beställde JA37 simulatorn var de listiga, de beställde en simulator som kunde gå 50 - 5000 knyck och kunde flyga hur som helst i luften. Sedan utvecklade de själva den programvara som gör att den får just Viggens egenskaper. På så sätt stannade den känsliga informationen inom landet. Från början kunde man bara jobba med två mål i luften och två till sjöss samtidigt. Efter en större ombyggnad nyligen, där man bl.a. monterade in Viggens orginal dator och radar i systemet, kan man nu bekämpa 20-30 mål samtidigt. Simulatorn fungerar i och med det nu också som taktik-simulator där piloten måste välja vilket mål han ska bekämpa först. Snacka om Top-Gun!

Med ett bra flygsimuleringsprogram (t.ex. det nyligen kläckta "Tornado" från Digital Integrations) står sig faktiskt en PC/Amiga skapligt i förhållande till Viggen-simulatorn vad gäller realism vid flygnavigering, skötsel av instrument, målbekämpning osv, men en dator på skrivbordet hemma kan aldrig skapa den flygkänsla och realism som den riktiga cockpitten ger och hela den atmosfär som den skapar. Viggen simulatorn uppför sig ju in i minsta detalj exakt som ett riktigt Viggen-plan gör, men så är det ju också en viss prisskillnad: Viggen simulatorn ute på F16 kostar en sisådär 100 miljoner kronor...

Anders "Iceman" Lattermann

Attack önskar tacka Flygvapnet och Ingemar Nilsson för flygturen.