|
|
Allå, allå & Salut!
Torsdag kväll öste regnet ner. Tillbringade kvällen med att
göra prislappar och sätta upp dem på grejerna. Det börjar
rikta till sig och ser snart ut som en riktig butik! Känslan var
"deja vu"-aktig när jag gick omkring och pysslade med
papper och pennor, precis som när jag jobbar övertid på World
Import hemma i Sverige.
Strax före tolv på natten kom en flicka som jobbar i butiken
mittemot och bor ovanför den, ner till oss med te. Det har jag
däremot aldrig upplevt på World Import ;-)
Det åskade och spöregnade hela tiden. Det mullrar ju en del
när det åskar i bergen har jag märkt. En annan fascinerande
sak, är att det kan komma så mycket vatten på så lite tid.
eller snarare, att det kan komma så mycket vatten under så
lång tid. Det är fascinerande det!
När jag kom tbax till geggarkvarten var det alldeles tomt,
och det kändes lite ensamt att sova själv. Missförstå mig
inte nu ;-)
Fredag, klev upp klockan 6:30 och tittade på den klarblåa
himlen. Körde upp elever en bit ovanför Chappelles. Det är
1000 meter ner till landningen. Denna morgon var luften
superklar, inte en enda liten dammpartikel. Har aldrig haft så'n
otrolig detaljupplösning på avstånd. Synd man inte hade
kameran med sig.
Såg La Plagne i sin gryta, mycket höga hotell är det. Bakom
La plagne såg vi glaciären i Tigne och detaljklart (liftar och
sånt) ända bort till topparna på bergen vid Val Thorens, det
är lite över 40 km bort! Hade man varit högre upp än våra
futtiga 1900 meter, hade vi sett ännu längre (logiskt nog ;-)
Varmt, var det, över 35 grader. Jättemysigt att åka omkring
i en plåtlåda. Den rattväxlade Toyota bussen närmare
bestämt, nu med lagade bromsar!
En av eleverna berättade för mig att fartgupp
"ralentiseurs" även kallas "gendarme
alonge", dvs liggande polis. Ibland får de till det de där
frassarna.
Det låg ett knappt synligt inversionsskickt på ungefär 2300
meters höjd. Vid tolvtiden när jag körde upp eleverna för
tredje gången, hade det fortfarande inte bildats några moln,
trots att det var maximal solinstrålning eftersom luften var så
klar.
Inversionsskiktet gjorde att termiken aldrig ville komma
igång under denna höjd och jag körde nöjda elever ändå fram
till klockan två på dagen. Aldrig förr har så många flyg
gjorts av så få elever som har tackat så mycket...
När eleverna gjort sitt fjärde flyg, började det bli
dalvind och molnutvecklingen startade. Inversionsskicktet hade
släppt.
Sedan gick det desto snabbare, det poppade upp stora moln
överallt men det var fortfarande mycket svag dalvind. Antar att
inversionsskicktet omöjliggjorde all termik under 2300 meter och
att det först släppte termik över den höjden.
Käkade en snabb macka med mycket "condiment" och
liftade upp med tandemflygarna till Vallandry vid 17-tiden.
Vädret började bli sämre. Molnen såg allihopa ut som
atombombssvampar, och det kom nå't stort grått inseglandes
över bergskammen öster ifrån.
Startade runt 17.30. Tandemflygarna drog ner till landningen
direkt, men jag låg i grytan och nollade. Det var ett otroligt
jämnt lyft. Hade +-0.5 m/s som största variation. Jag var
mycket sugen på att gå så nära träden så att jag kunde
sparka på en grantopp men jag vågade inte riktigt.
Min vario stängde dock inte av sig så som Micke J's gjorde
för ett tag sedan. Han nollade så länge att varions timeout
funktion slog till och stängde av den. De som byggde varion
antog att om det inte gått vare sig uppåt eller neråt den
senaste kvarten, så är varion på marken, med ON knappen
kvarglömd...
Det stora grå (ny film, handlar om ovädersmoln ;-) blev bara
större och större. Veronique, en nyligen utexaminerad elev,
startade och lade sig över Charmettes.
Manu ropade på radion att han inte tyckte hon skulle flyga i
sådana här förhållanden och ville att hon skulle flyga till
landningen. Hon svarade inte.
Jag tittade mig omkring men det var ingen större förändring
i vädret. Det var fortfarande okey att flyga, molnet utvecklades
inte snabbt och rörde sig inte speciellt fort. Frågade Manu på
radion vad som var fel. Han gillade inte att Veronique flög i
dessa förhållandena men han hade problem att få kontakt med
henne.
Efter det tredje fruktlösa anropet, lämnade jag min fina
kant i grytan och flög bort till henne vid Charmettes och ropade
genom luften vad Manu sagt. Efter ett tag fattade hon och flög
ut i dalen.
Det större grå (del II av filmen...) låg nu nästan över oss och gjorde att det inte sjönk speciellt mycket över dalen, utan i det närmaste nollade. Manu ropade till mig att jag skulle ropa till Veronique att dra öron, så jag fick jaga efter henne och ropa igen: "Oreills" (öron), och hon fattade.
Sedan åkte jag efter henne ner till landningen. När hon
verkade klara sig själv, drog jag lite 360 och landade i
halvkraftig dalvind efter 30 minuters flyg. Där rök den
superdagen, som jag hoppats så mycket på när jag såg vädret
på morgonen. Fick 30 minuter i luften, inte vad jag hoppats på,
men bättre än inget...
Fick skjuts från landningen med skärmen på ryggen av Steph
på hans 750 cc båge in till Bourg. Hej vad det gick!
En timme efter att jag landat, började det ösregna och
blixtra med tillhörande muller och eldropouts. Datorn klararade
sig utan reset fantastiskt nog! Vilket är mer än vad SC'ALP MF
gjorde. De försvann från etern lite då och då. I och för sig
inte ovanligt det heller. De måste köra på fallfärdig
utrustning ;-)
"Monsunregnet" höll på i flera timmar. Jag sprang
från butiken till geggarkvarten, en sträcka på 100 meter och
var rakt igenom totalt dyngsur när jag kom fram.
Lördag. Mulet. Strax under 30 grader. Svalt och skönt.
Hjälpte Dominique i butiken med att göra prislappar.
Dominique skulle kolla flygbiljetter till Sverige och kollade
"3615 British Airways", vilket är numret för British
Airways minitel service. De är helt minitel tokiga i det här
landet. Minitel är en telefon och ett modem ihopbyggt, anslutet
till en monitor. Allt finns som minitel tjänster och alla
minitel nummer börjar med 3615 och därefter bokstäver.
Efter att kollat vilka lediga platser de hade på British
Airways, slog Dompan på chans 3615 SAS. Det borde gå till
Scandinavian Airlines System, eller hur? Det gör det inte.
3615 SAS går till en bokförläggare som ger ut kioskdeckare.
De hade alla sina böcker online på minitel för den som ville
läsa för 1,27 FF per minut.
Vidare fanns det en "ligne brulant" (brännande
linjen). Funkade precis som "chat" funktionen på en
BBS dvs man kunde skicka meddelanden till andra som var
uppkoplade och om man sedan ville kunde man prata med enbart en
person.
Av namnet på linjen att döma var det inget ställe för att
hitta brevväner att byta bokmärken med. Vi roade oss med att
skicka meddelanden till lite tjejer och det tog inte lång tid
innan det började droppa in svarsmeddelanden. Och det var inte
vilka meddelanden som helst det. De förslag damerna på denna
linje kom med skulle fått etniska rådet att rodna.
Vi gick upp till geggarkvarten och fixade pasta till lunch och
sedan ner till butiken igen. Var iväg och köpte riktiga bra
pennor för att texta med och snygg gul kartong. Numera påminner
prislappar i Dompans butiken på något konstigt sätt om de på
World Import. Undrar varför?
Fick ett fax av P-O lekare, chefredaktör för tidningen
Attack. Han berättade att han skulle börja på en ny tidning
och undrade om jag var intresserad av att ta över efter honom
på Attack. I så fall gällde det att komma till Sverige ganska
omgående. Lite kul erbjudande faktiskt. Jag sökte jobbet som
chefreaktör när tidningen var helt nystartad 1990. Jag ringde
den gången dock lite för sent, de hade just anställt en
chefredaktör vid namn P-O Lekare men jag kanske var intresserad
av att frilansa? Jodå, det var jag och på den vägen är det.
Kul att ett jobb man sökte 1990, fyra år senare söker upp en
med ett anställningserbjudande. Är det världens längsta
arbetsansökan måntro? ;-)
Jag hade dock ingen lust alls att avbryta min vistelse i
Frankrike för att åka hem till Sverige och jobba. De två sista
månaderna skulle jag vara ensam svensk bland fransmännen och
då lär man sig franska i ett rasande tempo. Dessutom återstod
förhoppningsvis två bra månader med flygning. Det hela skapade
mycket kluvna känslor hos mig.
Lite senare på kvällen dök Alex och Magnus helt oannonserat
upp. De var ute på semester i Europa och kom närmast från
Benedorm i Spanien. De hade kört bil i 19 timmar och var något
trötta.
På kvällen regnade det så där mjukt och lugnt som det
brukar göra när det regnar i alperna. Får ett vattenfall att
se ut som enbart hög luftfuktighet.
På tal om vattenfall, eller snarare dammen som hindrar
vattenfallet, det vill säga dammen i Tigne har jag nu äntligen
sett: Söndag, ostadigt väder, ingen flygning. Alex och Magnus
vaknade vid två tiden och undrade om det fanns något kul man
kunde göra? Jag föreslog en tripp till dammen i Tigne.
Vi stuvade in oss i deras bil och åkte iväg. Klart mäktig
sak, den där dammen, inklämd mellan bergen. De har målat en
stor bild föreställande en man som med sina armar håller ihop
dammen på själva dammen. Tufft!
Dammen är konstgjord och byn Tigne finns inte längre, eller
snarare de enda invånarna som är kvar i byn numera är fiskar.
Det är alltså en komplett by med kyrka och allt som ligger
begravd under dammsjön!
Vi sprang runt i skogen och längst bergssidorna i jakten på
den bästa bildvinkeln. Jag hade mina nyinköpta bergskängor på
mig och de greppade ju något bättre än mina 15 år
gamla ökenkängor med noll mönsterdjup kvar.
Sedan åkte vi upp till själva skidorten Tigne och tittade
runt. De har som vanligt slängt upp höghusen mitt i alperna på
2000 meters höjd, bredvid en sjö. På sommaren vindsurfar folk
i sjön. Längst strandkanten är det minigolf och tennisbanor.
Ett litet sommarparadis faktiskt. Glaciären är oxo öppen för
skidåkning på sommaren. Det är faktiskt mer gäster på
sommaren än på vintern.
Många italienare och framför allt italienskor ;-) är det
där. Vi gick runt och spanade in läget, drickandes svensk
folköl som Magnus och Alex hade med sig i bilen. Varför man tar
med sig svensk folköl när man åker på semester i Europa är
mer än vad mitt förstånd klarar av att förstå.
Och även i Tigne, hade de som vanligt OS-ringar och flaggor
kvar. De är så stolta över att de haft ett OS 1992 men så
betalar de ju fortfarande räkningen för det, så det är kanske
befogat...
Efter Tigne drog vi till Val d'Isere och spanade in byn
(jajamensan, OS-ringar och flaggor där oxo) samt handlade käk
innan vi åkte tbax till Bourg.
Medan Magnus rörde ihop en köttfärssås, bar Alex och jag
plankor som skulle flyttas från utrymmet de har skärmarna i upp
till lägenheten. Numera ser geggarkvarten ut som en brädgård.
Vi blev klara ungefär samtidigt med plankbärandet som Magnus
vevat klart pastan och vrålhungriga kastade vi i oss maten.
Dominique kom förbi och berättade att han hittat en plats
på ett plan och skulle åka till Sverige för en veckas
semester. Han skulle åka klockan två på natten, så vi gick
ner till butiken och kollade vad som behövde göras i skyltväg.
Tjejen mittemot kom med te igen. Trevligt folk de där
fransyskorna ;-)
Hörde Marieh Carry's "Can't live without you" på
SC'ALP FM. Klart bästa balladen just nu. Vilka körer! Magnus
hade ett band med sig med svensk musik. Magnus förklarade att
detta är den svenska sommarplågan i år och satte på: Nordmans
"Vandraren". Har visst legat 15 veckor på topplistan
och spelas jämnt.
Hörde en ny svensk låt, E-Type "Set the world".
Den kommer bli en årslång plåga i Frankrike, tro mig den
passar deras musiksmak perfekt. Misstänker att den redan är
sönderspelad i Sverige? De ligger efter något på svensk musik:
Ace of base "All that she wants" spelar de fortfarande
fem gånger per dag här nere...
Måndag. Mulet. Klev upp klockan fem, käkade frukost och tog
bilen bort till Tigne. Där hyrde Magnus och Alex skidutrustning.
Själv hade jag surfen med mig.
Köpte dagskort. Jag berättade på franska vad jag ville ha,
betalade och sade "Pareil pour lui" det vill säga
"samma sak för honom" och pekade på Magnus. "Då
blir det 155 Franc för honom också", svarade hon på
svenska. I stora vida världen går det inte att gå en meter
utan att krocka med en svensk. Ändå finns det bara strax under
nio miljoner svenskar. Fast de kanske är utomlands allihopa?
Läste förresten att i Australien är det 70.000 svenskar
konstant. Det är ju inte samma svenskar hela tiden, men totalen
svenskar som befinner sig samtidigt "Down Under" är
alltså 70.000. Undrar hur många det är i alperna?
Åkte upp med funiculairen. I Tigne går den under jord hela
vägen vilket är ganska trist men bättre eftersom de slipper de
problem med jordskred som funken i Bourg har. Funken i Tigne ser
ganska kul ut, som E.T. ungefär.
Magnus halkade och sade något i stil med "Helvete".
"Så du säger", sade några svenskar bredvid och log.
Ännu fler...
Uppe på glaciären tog vi kabinen upp till toppen på La
Grand Motte på 3450 meters höjd. Man känner att det är ont om
luft där uppe. Barometern står på 720 millibar, dvs 30% mindre
tryck än nere vid havsnivå.
I kabinen träffade vi några svenska tågluffare. De är ju
överallt, att det inte finns några järnvägsspår till Tigne
hindrade dem tydligen inte (sista tågstation i dalen är Bourg).
Surfade i den lösa snön. Skitkul, härligt att få surfa
igen! Vädret kunde ju varit bättre, regnet hängde i luften och
då och då gick sikten ner till noll när molnen lade sig rakt
över glaciären.
För att komma tillbaks till kabinen var man tvungen att ta en
sittlift (kabinbanestolparna behövde förankras i urberget så
kabinbanan ligger på en bergskulle). Avstigningen från denna
sittlift är på plastmattor medelst en 10 meter lång
nerförsbacke. Totalt livsfarlig sak när man kommer oförberedd
med surfen fastspännd på bara en fot. Där var det nära en
totalvurpa, men nära skjuter ingen diskbänk. Kul hade folket
runt omkring i alla fall när jag med en fot på brädan och den
andra bredvid, utförde cirkuskonster medan jag glidandes
försökte hålla rätt kurs...
Tog en fika i restaurangen. Hittade ett mjölkpaket som det
stod "Latte" på. Mitt mjölkpaket! Eller snarare, ett
mjölkpaket från Italien eftersom Latte betyder mjölk på
italienska. Kärt barn har många namn...
Min 28-70 mm zoom med precis utgången garanti slutade att
funka i restaurangen. Tålde kanske inte höjden? Skärpan och
zoomningen låser sig ibland. Ska man ta det som ett omen att det
är dags att åka hem?
Ut i backen igen och upp med kabinen. Åkte ett par åk till
fast det regnade. Sedan styrde vi hem till Bourg igen för en
välbehövlig afterski med tillhörande kolvätesbaserad dryck.
Letade efter någon kul skid- eller flygfilm att mata videon
med. Hittade av en slump "Highlander", i V.O. dessutom
(Version Originale). Geggarkvarten bjuder på sina små
överraskningar ibland. Man kan hitta mycket kul i lådorma där.
När filmen var slut packade Magnus och Alex ihop sina grejer och
åkte vidare mot Tyskland.
Gute Fahrt meine Herren!
Hej vad tiden går fort!
Idag, tisdag är det exakt ett halvår sedan jag åkte från
Sverige. Idag har jag topplandat på Charmettes. I flatspinn till
och med. Det ska man inte göra, för då för man åka
ambulans...
Vi tar det hela från början:
Idag, den 2/8 (numera ett historiskt datum) kom så äntligen
det fina vädret tillbaks. Över 35 grader med sol och klarblå
himmel fortfarande klockan elva. Ingen risk för överutveckling
eller åska. Här skulle det flygas!
Tog ett nerflyg från Cachette vid tolvtiden. Flög över Arc
1600 med 200 meters marginal. Provade att hänga mig uppoch ner i
selen. Det var kul. Såg Arc 1600 passera bakom och under mig i
ett nytt perspektiv...
Snurrade sedan ner i den värsta 360 (eller störtspiral som
tyskarna kallar det) jag gjort och släppte den först 50 meter
över bergssidan. Vilken fartrusch det var. Dels kom marken
snabbt närmre, dels roterade den jävligt fort.
Periferihastigheten ligger runt 75 kmh. Heavy stuff asså!
Efter en snabb lunch åkte jag upp igen och startade 14:50.
Det var flera skärmar i luften. Termiken var svag, så jag
styrde mot Charmettes i hopp om att det skulle gå att hänga
kvar i grytan tills termiken blev starkare.
Jag lågsniffade 30 meter över hotelltaken i Arc 1800 och kom
fram till Charmettes i överkanten på grytan. Såg Steph ligga
och kämpa framför starten med sin Thunderstorm högprestanda
skärm och precis lyckas hålla sig kvar.
I grytan, upptäckte jag, var det noll nada och ingen termik
så jag bestämde mig för att topplanda på Charmettes-starten
och avvakta starkare förhållanden där.
Kom fram till att landningen borde vara ganska enkelt när
termiken inte var speciellt stark. Flög över elledningen som
korsar fältet bredvid starten, cirka fem meter över ledningarna
och styrde sedan mot själva startplatsen.
Kom fram med alldeles för mycket höjd kvar, så jag svängde
runt 180 grader framför skogskanten och flög tbax mot
elledningen igen.
Hade fortfarande för mycket höjd för att kunna landa innan
ledningarna, så jag gjorde en 180 graders högersväng tillbaks
mot startplatsen igen. Eller snarare, när jag svängt 90 grader
tappade jag trycket i högerbromsen och skärmen gick in i
flatspinn och det snurrade till nå't jävulusiskt snabbt.
Trots att jag fattade vad som höll på att hända och
släppte upp högerbromsen så fort som möjligt, hann jag rotera
270 grader innan jag kände hur trycket kom tillbaks när
skärmen gick ur flatspinnen igen. På grund av den 270-gradiga
rotationen, var jag nu på väg in mot berget i medvind. Inte
bra. Det pendlade oxo kraftigt.
Sjunket var grymt högt och marken var bara några meter ner.
Skärmen mer eller mindre föll mot marken. Jag styrde utåt
genom att bromsa vänster och skärmen svängde utåt, bort från
berget och jag vann på så sätt några meters höjd men sjunket
var oförändrat vansinnigt högt. Två meter över marken
började skärmen bära igen, och dök fart.
"Nu landar vi!", hann jag tänka innan jag drog full
broms och satte under kraftig pendling ner vänster fot i den
nedåtlutande grässluttningen.
Farten neråt och farten framåt i kombination med pendling
var alldeles för hög för att landa på en häl i
nerförsbacke. Något jag märkte i samma ögonblick som hälen
fick markkontakt.
Det brände till och jag stöp framåt och rullade en fyra fem
varv innan jag stannade liggandes invirad i linorna från
skärmen. Foten gjorde ont. Alltför ont för att det bara skulle
vara en kraftig stukning.
Spitzenpilot A. Lattermann, sedan några dagar tillbaks, med
den högsta licensgraden man kan ha som svensk skärmflygare hade
just landat sin 485e flygning. Bravo Anders!
Läste någonstans att mellan 50-150 timmars flygtid är då
olycksrisken är som störst statistiskt sätt, men det tror jag
nog inte på. Själv har jag 65 timmar i luften...
Från att flatspinnen kom, tills jag var nere på marken var
det ungefär tre till fem sekunder (svårt att uppskatta exakt,
men inte f-n var det länge inte).
Tog radion och ropade på Steph: "Steph, jag tror jag har
brutit foten." "Jag kommer", svarade han och
lyckades efter några minuter plocka så mycket höjd att han
kunde landa precis i nederkanten på fältet, vid skogskanten.
Steph är duktig på att topplanda (till skillnad från vissa
andra...) och kom gåendes uppför sluttningen med skärmen över
axeln, upp till mig där jag låg i en stor röra.
Steph frågade hur det hela hade gått till och jag berättade
att jag försökt topplanda, uppenbarligen utan succé.
"Tja, du är ju här...", svarade han.
Kom fram till att det är jag och Maverick (Tom Cruise i Top
Gun) som landar i flatspinn. Varför jag fick en flatspinn vet
jag inte exakt, men jag har lite olika teorier...
Den troligaste är att jag gick in i en termikblåsa och då
tappar hela skärmen fart. Insidan som redan var bromsad och gick
långsammast stallade dvs slutade att flyga på grund av
fartminskningen och skärmen gick in i flatspinn.
Steph ropade ner till landningen på FFVL frekvensen och de
larmade "Pompiers" dvs "pumparna" eller
snarare brandkåren. Namnet "pompiers" härstammar
från den tid de fick pumpa vattensprutorna för hand.
Väntade i den gassande solen med en bultande fot i nästan en
timme innan ambulansen kom. Steph höll mitt humör uppe och
fotade mig med min kamera alltmedan min fot växte från sin
normala storlek 44 till storlek 55.
När "pumparna" väl kom, lade de min fot i ett
vakuumförband som de pumpade ut luften ur (även de moderna
pompiers för pumpa minsann ;-) och sedan lade de hela mig i en
vakuumbår och bar upp mig de 100 metrarna till ambulansen med
hela fyra vilopauser. Det är tungt att bära 85 kilo Latte i
uppförsbacke. Lovade dem att krascha närmare en väg nästa
gång...
Steph samlade ihop mina grejer och lade in dem i ambulansen.
Sedan skulle ambulansen uppför den dåliga grusvägen till stora
vägen. Vi körde fast en gång i uppförsbacken och fick backa
och ta ny sats.
Efter 10 minuters hoppandes och skakandes åkning kom vi
äntligen upp på den asfalterade vägen och åkte ner till
Bourg.
Genom Bourg åkte vi med sirerna påslagna (så man fick
valuta för pengarna :-). Checkade in på sjukan i Bourg och fick
åka sjukhussäng till röntgen.
När läkaren tittat på röntgen plåtarna, konstaterade han
att det var frakturer i hälen. Den var i väl valda delar. Han
trodde inte det skulle bli nödvändigt med operation men han
ville skicka mig följande dag till Albertville och en spännande
maskin som scannar tvärsnitt av kroppen innan han bestämde sig
helt säkert.
Jag kom fram till att jag nog hade haft tur ändå. Det var
första gången jag flög med mina nya kängor och de är
betydligt bättre dämpade än mina gamla.
Blev inrullad i rum 110. Där låg redan en kille, en
femton-årig grabb som några timmar innan försökt flytta en
lastbil med en moped. Med resultatet att han åtdragit sig en
ryggraddsskada, höftskador, brutit revben med mera. Inget
allvarligt men tillräckligt för att få tillbringa två veckor
på sjukan. Han hette Didier och pratade en snabb sluddrig
svårförståelig franska. Hans engelska kunskaper sträckte sig
till "How are you?", så det fick bli franska med fyra
omfrågningar innan jag klykade vad han sade…
Hans mamma och en kompis var på besök när jag anlände. Jag
berättade vad som hänt med min fot. Didiers kompis berättade
att han kände den tjej som Arc en ciel kraschat med. Hon som
bröt ryggen. Hon går tydligen runt med några skruvar som
fixerar kotorna medan de läker...
De var klart imponerade av att trots att jag kom direkt från
olycksplatsen hade jag både kamera, franska lexikon och en bok
med mig. Boken var väl mera en slump att jag hade den i selen,
den låg kvar sedan jag väntat på landningen en gång, men
övriga grejer ingår i min standard utrustning för flygning.
Man vet aldrig var man hamnar :-) Jag tog lite bilder på min fot
med kameran.
Steph kom förbi på kvällen och hämtade skärmen. Den lär
jag ju inte behöva på ett tag...
Syrrorna kom med ispåsar och lade över foten för att få
ner svullnaden. Det var inte skönt och gjorde ont. De berättade
att jag de närmaste dagarna skulle jag få ligga med is. En
kommentar som verkligen värmde :-(
När jag bytte ställning gjorde det ont. Likaså när Didier
bytte ställning. Det slutade med att vi klagade varje gång vi
bytte ställning och sedan skrattade och utbrast: "Ah, Ça
fait mal!" (Det gör ont!).
När vi skulle sova, ringde vi på syrran med
"hjälpknappen". Länge fick vi vänta innan någon
kom. Vi bad om något smärtstillande och fick några kul röda
kapslar att mumsa på.
Trots det var det svårt att sova. Jag somnade äntligen vid
tre fyra tiden.
Godnatt!
God morgon och grattis!
Onsdag. Mitt halvårs jubileum i Frankrike (anlände den 3e
februari) firade jag på Sjukhuset i Bourg Saint Maurice med
iskyld champagne. Hrm, byt champagne mot fot så blir det rätt.
Det kändes lite bättre i foten på morgonen. Hann inte ens
vakna innan någon syrra var där och bytte den gamla fisljumna
ispåsen mot en ny iskall och stoppade en termometer under armen
på mig. Klockan sex på morgonen!
Hur skönt tror du det är att få en ispåse på sig klockan
sex på morgonen när man har lyckats somna några timmar innan?
Steph kom och hälsade på, kollade läget och stressade sedan
iväg för att flyga tandem med en kund.
Började läsa boken jag hade med mig: Walter Jon Williams
"Facets". Det är flera korta noveller. Perfekt för
sjukhus. Bra är boken oxo. Låg och läste, slötittade på TV
och väntade på att åka till Albertville för scanning.
Väntade och väntade på att åka till Albertville. Väntade
faktiskt hela dagen medan jag låg där med foten i is. Klockan
fyra bar det så äntligen av med ambulans. En av de privata
ambulanserna den här gången.
Killarna som körde såg väl kanske inte ut som
ambulanspersonal normalt gör, brunbrända med den vita rocken
uppknäppt över bröstet och guldkedjor runt halsen. Ena riktiga
strandraggare, men de var glada, avspända och trevliga och vi
snackade skit hela vägen (fick beröm för min franska). Bra
rock'n'roll spelade de oxo i bilstereon, bland annat AC/DC.
Albertville var själva huvudstan under OS. Det märktes när
vi kom in i själva staden. Hysterin med ringar och flaggor är
det värst jag sett av alla ställen i alperna. Det går inte att
gå en meter utan att se dem. Nu var det ju inte tal om att gå
någonstans för min del, men jag såg dem allt genom
sidofönstret på ambulansen...
När vi kom till sjukan i Albertville var det första som slog
mig hur mycket söta syrror som sprang omkring där. Något som
grabbarna från ambulansen oxo noterade, de raggade på allt som
rörde sig i kjol där inne.
Det andra som slog mig var att inte ens inne på sjukan gick
man fri från OS-hysterin. De hade stora väggaffischer överallt
som berättade vilka grenar som gått i vilka orter. Albertville
hade skridsko åkningen och Les Arc speedskiingen, lyckades jag
lista ut. I princip, körde de bara en gren i varje ort. På så
sätt fick massor av orter vara med vilket gjorde att de
tävlande fick åka buss mellan orterna. Något som inte lär ha
varit alltför populärt.
Själva scannern var en stor fyrkantig låda med rundade
hörn. Såg ut som en stor tvättmaskin faktiskt. Fast där det
runda locket normalt sitter var det bara ett stort hål in i
maskinen. Philips stod det på den förresten.
Jag fick stoppa in foten i hålet, sedan fipplade de på
några av de många knapparna och olika displayer på maskinen
började blinka och visa siffror. Hela maskinen började brumma.
Plötsligt började det krypa och stickas i tårna. Området som
stacks, vandrade nerför foten alltmedan maskinen
"scannade" min fots tvärsnitt.
En scanner jobbar, enligt uppgift, med magnetfält och
röntgen (fast några på sjukan påstod att det var
radioaktivitet...) och känsliga personer kan känna var scannern
jobbar, sägs det. Min fot kunde tydligen i sitt uppsvällda
tillstånd räknas till de känsliga personerna och det var
därför jag känt var scannern var.
Efter att ha väntat ett tag, kom de med ett stort brunt
kuvert med ett fyrtiotal bilder av min fot i och vi åkte tbax
til Bourg.
Väl tbax, skönt installerad i min sjukhussäng med en
ispåse över foten, pratade jag med Steph per telefon. Han
undrade om jag behövde något från barren. Gav honom en mindre
lista med önskemål.
Låg och tittade på TV på kvällen. Fattade en hel del av
vad de sade. Foten kändes bättre, svullnaden minskade,
rörligheten ökade.
Torsdag. Efter en natt med ordentlig sömn, fick vi frukost
på sängen. Man måste uppskatta de små tingen här i livet och
inte deppa ihop bara för att det är 37 grader varmt ute och
massor av skärmar högt uppe ovanför bergen. Intalade mig att
det var fint väder för att ligga på sjukhus och äta en god
två mackors frukost. Mätt blev man oxo, jajamensan...
Tittade på TV, tecknade filmer med massor av robotar och
övernaturliga människor och någon transformers liknande
trickfilmad tv-serie. Allt tillverkat i Hong Kong.
Steph kom med grejerna från barren. Rena kläder, tandborste
med mera. Lirkade in mig i duschen sittandes på en stol (man
måste vara lite uppfinningsrik). Borstade sedan tänderna för
första gången på två dagar. Och det var ju inte skönt alls
;-)
Kirurgen kom och sade att med resultat från bilderna från
scannern, var det bäst att operera.
Lyfte luren och ringde till SOS-International i Köpenhamn och
berättade läget. De sade att om jag föredrog en operation i
Sverige, så täckte min försäkring hemresan.
Jag ringde P-O på Attack och kollade chanserna att få
jobbet. 90% svarade han.
Överlade vad jag skulle kunna uträtta i Frankrike på
kryckor och kom fram till att det var i det närmaste noll.
Skulle visserligen missa franska träningen, men de flesta jag
känner i Bourg jobbar på dagarna och jag skulle inte kunna
jobba tillsammans med dem. Det såg ut som som jag skulle bli
ensam i lägenheten med min dator mest. Och den funkar lika bra
hemma i Sverige.
Kände mig ganska klar med Frankrike ändå. Har gjort allt
jag absolut ville. Sista punkten på "vill
göra"-listan prickades av dagen innan kraschen i och med
skidåkningen i Tigne.
Pratade med SOS igen och sade: "Mot Sverige, tack!"
De skulle försöka ordna iväg mig fredag kväll men var tvungna
att reda ut med kirurgen i Bourg huruvida jag kunde åka vanlig
SAS kärra eller inte.
Bruno kom på besök och undrade om jag behövde hjälp med
något. Jag berättade att jag skulle vilja åka till
geggarkvarten och fixa lite saker där, hämta några
telefonnummer ur datorn och så.
"Det fixar vi", sade Bruno och försvann ut. Han kom
tillbaks efter ett tag och jag frågade hur det gick. "Vi
förhandlar", sade han.
Resultatet blev att jag kort skulle få lämna sjukan fredag
morgon men att Bruno måste åka till ett apotek för att hämta
ett par kryckor för det hade de inga på sjukan (Är det
Frankrike eller är det Frankrike?).
Trots att jag hade direktinkoppling i armen med ett instucket
plaströr som de kunde tanka in diverse mediciner genom,
envisades de att komma en gång per dag och sticka mig i magen
med en spruta mot stelhet.
Ringde Magnus och bad honom sluta sända post till mig samt
att ringa Thomas på Anet och stoppa min email per diskett.
Tittade som bäst på TV, när Petra ringde och undrade vad i
h-e jag gjort. Hon tyckte det var oschysst av mig att åka hem
till Sverige, just som hon kommit tbax till Frankrike. Hon kommer
till Bourg den 21 augusti för att gå skärmflygkurs och undrade
om det där med skärmflygning inte är för farligt. Inte då,
svarade jag.
Didier haltade ut till muggen. Helt plötsligt kom en syrra
instormandes och undrade om det var jag som ringt?
"Va?", undrade jag. "Har han ringt?", undrade
hon och pekade på Didiers tomma säng. "Inte vet jag",
svarade jag och tillade: "Han är på muggen".
Hon formligen stormade fram till muggen och öppnade dörren
utifrån med någon specialnyckel och kastade sig sedan in till
en milt sagt förvånad Didier. Han trodde han dragit i snöret
för att spola på muggen, men hade i själva verket dragit i
snöret till hjälpknappen...
Vi skrattade åt händelsen ett flertal gånger efteråt och
kom fram till att om man verkligen vill ha hjälp då får man
vänta länge, men snöret på muggen, det är jävlarimej
direktkopplat.
Idag fredag, blev jag väckt av dessa isblåsbytande varelser
som dessutom ska stoppa på en en termometer. Åh...
Som plåster på såren, fick jag i alla fall en spruta i
magen igen, innan två mackors frukosten serverades. Didier och
jag skrattade som vanligt när vi avnjöt den väl tilltagna
frukosten.
Vi försökte sommna om men det var omöjlig. Klockan ringde
stup i ett av att andra patienter tryckte på
"hjälpknappen" och själva klockan som ringer var
påpassligt nog placerad precis utanför vårt rum eftersom det
var närmast receptionen. Inte för att det hjälper. De hörde
den ändå inte med tanke på hur länge den ringde varje gång
innan de stängde av den. Funderade på om vi skulle lära de
andra patienterna tricket med snöret på muggen ;-)
Bruno kom med kryckor kvart i tio, en hel kvart innan han hade
sagt. Inte speciellt franskt men Bruno kommer från Paris. Det
är ju en väldigt internationell stad så de kanske är
duktigare på det där med tider där?
Bruno lovade att han tog ansvar för mig och att vi skulle
vara tillbaks inom 45 minuter och packade in mig i sin Niva.
Hoppade uppför trapporna till geggarkvarten och möttes av
ett berg med disk som var kvar från när Magnus, Alex och jag
käkat pasta sist. Gott luktade det inte.
Berättade för Bruno att jag skulle behöva packa mina grejer
och att det skulle ta mer än 45 minuter. "Visst", sade
han, "hur lång tid behöver du?" "Ju mer dessto
bättre. Helst två timmar.", svarade jag. "Ok",
sade han "jag ska köra lite folk vid tolvtiden. Kommer och
hämtar dig därefter. Är det något du behöver hjälp med
här?" "Jag har en film inlämnad på
fotoaffären..." "Den hämtar jag", sade han.
Jag grävde fram ett par knäskydd (man får inte vara dum!)
och kröp omkring i den 35 gradiga värmen med svetten rinnandes.
Innan jag packade datorn, kopierade jag ut all viktig information
på en SyQuest skiva samt packade SyQuest driven och alla
tillhörande skivor i handbagaget.
Sedan fortsatte jag med att riva hela datorsystemet, packa
monitorn, kläderna och alla andra grejerna. Tungt arbete när
man bara har en fot att stödja på men efter två och en halv
timmes konstant jobbande var jag totalt färdig. Både med alla
grejer och med mig själv.
Satt i köket och tog en kopp kaffe. När lite energi
återvänt försökte jag städa upp lite, vågade inte diska
eftersom jag var "hardwired" med plaströret rakt in i
armen strax ovanför handleden. Kändes lite taskigt att lämna
allt till de andra, men vad f-n gör man?
Bruno kom strax efter ett och vi plockade med mitt handbagage
och en väska. Allt annat lämnade jag väl packat och väl
märkt vad det innehöll eftersom försäkringen inte betalade
för mer än vanligt bagage (dvs 20 kg väska plus 5 kg
handbagage). Jag kunde själv betala övervikten föreslog de,
100 kronor per kilo. Med 100 kilo övervikt blir det bara 10.000
kronor. Prisvärt? Not...
Sade hej då till geggarkvarten och mina grejer som jag
lämnade kvar utan att veta hur de skulle komma till Sverige.
Hade jag varit lite förutseende skulle jag skickat grejerna med
Magnus och Alex när de åkte hem dagen innan kraschen ;-)
Tbax på sjukan fick vi en mindre (understatement så det
visslar om det) utskällning eftersom vi kom nästan två timmar
för sent. SOS hade ringt och meddelat att avfärd från Bourg
skulle ske med ambulans klockan 14:30, mindre än en timme från
att vi kom tbax.
Petra ringde från Annecy och tillönskade mig en bra hemresa.
En av syrrorna kom och tog ut plaströret och gav mig ännu en
spruta i magen.
Jag sade hej då till Didier och bad honom akta lastbilarna i
framtiden.
När ambulans killarna kom visade det sig vara samma
rock'n'roll ambulans som förra gången men med en ny assistent.
Såg Bourgs berg för sista gången medan vi åkte ut genom
dalen. Air conditionen klarade inte av att kyla ner ambulansen i
den 38 gradiga värmen så varmt var det. Det kändes lite
vemodigt att lämna det område som varit mitt hem det senaste
halvåret.
Massor av skärmar flög däruppe. (Poetic mode on:) Började
inse hur mycket jag skulle sakna det här stället och
flygningen. Det är bara där uppe tillsammans med fåglarna,
strax under molnen med en utsikt på flera mil som jag verkligen
lever... (Poetic mode off).
Vi lyssnade på rock och snackade skit som vanligt. Den nye
assistenten kände Faff med flera och vi snackade skärmflygning
och skidåkning hela vägen till Génève. Han berättade bland
annat att killen som åkte VTT nerför speedrännan i vintras
hade gjort 150 kmh. Huh!
På tal om VTT, de och skärmflygarna är de största
klienterna i ambulanserna när det gäller olika typer av
benbrott på sommaren. Fast båda grupperna är små i det totala
antalet klienter. Värmeslag och dylikt är det absolut
vanligaste. På vintern är det av någon konstig anledning
skidåkare som leder statistiken över ambulanstransporter.
Vid Mount Lambert stannade vi vid ett fik. De körde upp
ambulansen bredvid uteserveringen, öppnade bakluckan, drog ut
båren till hälften och sedan hoppade jag upp till det närmaste
lediga bordet på ett ben. Ambulanskillarna och jag satt så och
fikade med de andra gästerna underligt tittande på oss. De hade
tydligen aldrig sett en ambulans med patient på ett fik.
Från fiket såg vi starten på Mount Lambert och jag tittade
på skärmarna som flög där. När vi var klara hoppade jag
tillbaks till ambulansen, lade mig på båren som de sedan sköt
in i ambulansen och stängde luckan och så åkte vi vidare.
Framme vid Génèves flygplats tog de foton på mig inne i
ambulansen innan de körde in mig på en rollstol till
incheckningen. Efter det tog flygplatspersonalen över och jag
sade hej då till ambulanskillarna som lyckönskade mig.
Blev utkörd till planet i en minibuss och hoppade uppför
trappan på ett ben. Personalen hälsade mig välkommen och gav
mig stilpoäng för trapphoppningen. Planet var helt tomt, jag
var den förste passageraren.
Hoppade genom planet längst bak och konfererade med
flygvärdinnorna hur jag bäst skulle sitta. De hade reserverat
två platser åt mig och vi hittade slutligen ett sätt som
funkade ganska bra. Jag lade upp foten på några kuddar på
sätet bredvid så svullnaden inte skulle öka.
Tror hela personalen var framme och frågade vad som hänt och
jag fick berätta storyn säkert tre gånger. Piloterna var
väldigt skärmflygintresserade.
Medans vi klättrade upp mot marchhöjden såg jag otroligt
vackra CBn långt borta. Att påstå att de var stora och höga
är en underdrift.
När vi nått marchhöjden på 10.700 meter var topparna på
CB:na fortfarande högre. De stod upp som atombomssvampar ur
molnmassan långt därnere. Vi lade om kursen då och då för
att undvika dem.
Över tyskland blev det jämngrått och vi kunde inte längre
runda CBna, så det blev lite hoppigt när vi flög rakt igenom
dem. De hade precis serverat maten och det blev svårt att
träffa munnen med maten för helt plötsligt hoppade hela
kärran till men jag hade skitkul.
De andra passagerarna verkade inte riktigt ha samma
inställning till turbulensen som jag. De ojade sig och såg
allmänt rädda ut. För min del hade det gärna kunnat få hoppa
lite till. Rock'n'roll för fan!
Framme på Arlanda fick jag åka rullstol genom
passkontrollen. Visade mitt tyska pass och de frågade om jag
bodde i Sverige? "Javisst", svarade jag. "Det
finns inget uppehållstillstånd i det här passet", sade
de. "Visst ja", sade jag och halade fram mitt gamla
utgångna pass som jag måste släpa på ändå för
uppehållstillståndet sitter där.
Uppehållstillståndet är permanent, så man förnyar det
vart femte år. Fullt logiskt eller hur? Tyvärr så synkar ju
inte förnyelsen av passen med förnyelsen av det permaneta
uppehållstillståndet, så därför åker jag omkring med två
pass. Fiffigt tänkt av svensk byråkrati. Undrar ibland om inte
Frankrike är ett smidigt land ändå.
Sedan fick jag åka SOS-Internationals egna läkarbil till
Karolinska sjukhusetets akut. Väl framme hälsades jag
välkommen. De frågade om jag kom från "nödlanda"
(det vill säga Arlanda) och om de skulle skicka mig till
röntgen. "Nädå, det behövs inte, jag har kuvertet fullt
med semesterbilder", sade jag och gav dem det bruna
kuvertet. De tittade förtjust på bilderna från scannern.
Syrran undrade med en något ironisk röst om jag hade en
patientbricka med mig. Hon blev ganska förvånad när jag
svarade ja. Don't leave home without it (eller var det American
Express reklamen?)
När läkaren, en ortoped kom, satte han upp både röntgen
bildernba från sjukan i Bourg och scanner bilderna från
Albertville på ett stort ljusbord som hängde på väggen (bord
på väggen? :-). Läkaren tog sedan med sig bilderna och
konfererade med några andra specialister. Sedan sade han att jag
kunde åka hem. Någon operation var det inte tal om:
"Operera det där?"
Han berättade att de på kontinenten opererar så fort de
får en chans till det medan man i sverige låter det självläka
om det inte är stor skada skedd. Och i mitt fall stämde
fotvinklar och så väldigt bra. Enligt läkaren finns det ingen
statistik vilken metod som ger det bästa slutresultatet. Det är
två olika skolor helt enkelt.
Eftersom både läkaren och syrrorna på KS hade svårt att
fatta vad skärmflygning var för något, drog jag upp en
A4-plastficka med diabilder och satte den bredvid röntgen- och
scannerbilderna på det väggmonterade ljusbordet. Det såg
ganska kul ut faktiskt. Före och efter ungefär ;-) Undrar om
man kan låna ett sådant ljusbord när jag ska sortera och rama
in mina 20 rullar diafilm?
De gav mig ett par kryckor (behöver man tydligen inte hämta
på apotek i Sverige) och sade att jag inte fick belasta foten
alls på åtta veckor samt skickade hem mig i en taxi. Ju längre
bort man kommer från olycksplasen ju mindre "special"
blir transporterna tydligen. Men jag ska inte klaga, de kunde ju
gett mig en rullstol och en karta över cykelvägarna istället
för en taxi ;-)
Kom fram till att ordspråket "Summan av lasterna är alltid konstant",
stämmer. Har man överlastat hälen så har man fyllt kvoten belastning för de
närmaste åtta veckorna. När foten väl blivit häl, hrm, hel menar jag ju. Nä,
nog med svammel och tbax till storyn:
Ringde till morsan och farsan från KS telefonkiosk som bara
tar telefonkort (och rutinerad som man är så hade man ju ett
svenskt telefonkort med sig!) och berättade att jag skulle komma
på besök.
Anledningen till att jag åkte taxi hem till morsan och farsan
var på grund av att min kyl var helt tom och jag inte var i
stånd att gå och storhandla direkt...
Lördag. Kunde ganska snabbt konstatera att det var
vattenfestival i stan, det regnade nämligen. Ägnade dagen åt
att ringa lite polare och berätta att spitzenpilot A. Lattermann
nu fanns att beskåda med blå fot och allt i Sverige...
Idag Söndag. Tog en taxi hem till Kallhäll. Morsan och
farsan följde oxo med och bunkrade upp min kyl med all mat de
hade handlat åt mig.
Installerade mina prylar i lägenheten och upptäckte att det
där med upphöjd säng med stege upp inte är så fiffigt i alla
lägen. Lyckades slutligen komma på knepet hur man kommer upp
med endast ett ben.
Vräkte mig sedan upp i sängen och matade in ett av alla de
videoband jag lånat med mig från farsan som han bandat från
TV. Min säng kommer bli mitt hem den närmaste tiden. Eller
snarare: Min säng är min borg och jag saknar redan Bourg.
Ping! Vi har precis landat hemma på Kopparvägen och ber att
passagerarna ligger kvar i sängen med foten i högläge tills
skylten: "Foten är blå" har släckts.
Detta är kapten Lattermann bakom tangentbordet som tackar
för att ni har flugit med dessa lägesrapporter från äventyren
i alperna och önskar er alla "bon fromage".
Over and out...
|
|
