|
|
Öh, hej du!
Måndag, sol, mer än 30 grader varmt, liftkorts strul.
Historien började redan på söndagen nere vid funken då jag
ville köpa säsongskortet för liftarna som just hade öppnat
igen.
Det gick inte att köpa säsongskort vid funken utan man
måste åka till Arc 1800 för att köpa det sade de. Det här
är lite hönan och ägget, för att åka till Arc 1800 och köpa
ett säsongsliftkort, måste man nämligen ha ett liftkort....
Vi skippade hela hönsgårdsresonemanget och fuskade genom att
ta en bil upp till Arc 1800 klockan tio på måndag morgon. Det
stora biljettkontoret i Arc 1800 bredvid Transarc-liften var
stängt.
Jag frågade personalen vid Transarc var man köper
säsongskorten. De visste inte något alls om säsongskort, men
ringde till högre ort (inte bokstavligt talat utan i höjdled
;-) och sade sedan att man måste köpa det vid toppen på funken
i Arc 1600...
In i bilen igen och bort till Arc 1600. När vi kom fram till
funken där, sade de att man måste åka till liftbolagets
huvudkontor i Arc 1800 för att köpa kortet. Började nästan ge
upp där, men tog nya krafter och åkte iväg till Arc 1800 igen.
Två minuter i tolv kom vi fram till deras HK och skyndade oss
in så de inte skulle hinna smita på lunch och fick våra
säsongskort efter att tjejen skrivit ut månadskort till mig
två gånger i stället för säsongskort. Det är svårt det
där med skillnaden mellan en månad och en säsong. Började
undra om det inte var här hönsen var...
Full fart tbax de tre kilometrarna till Arc 1600 för att
hinna med sittliften upp till Cachette innan den stängde för
lunch klockan 12.30.
Vi hann fantastiskt nog fram innan liften stängde och kom
äntligen upp på tuppen, hm, toppen, menar jag ju ;-) Startade
strax under kammen (inte tuppens, utan toppens) och kläckte ett
nerflyg till Bourg med 1300 meters fallhöjd med lite termik.
Kände att det varit värt mödan.
Åkte upp till Charmettes på eftermiddagen och tittade på
vimpeln som stod mellan perfekt startvind och 90 grader sidvind
på grund av att dalvinden nådde ända upp till starten. Satt
och avvaktade men vädret blev bara sämre.
Medan vi väntade käkade vi Carambar-godis (seg kola) och
översatte historierna och gåtorna som är tryckta på insidan
av Carambar-pappret. Exempel: Varför lägger man tidningen i
kylen? Jo, för att nyheterna ska hålla sig färska. Eller
historien om killen som ringer till SNCF (franska SJ) och frågar
hur lång tid TGVn tar till Paris? Damen som svarar i telefonen
hos SNCF säger: "Ett ögonblick bara..." Varvid mannen
svarar: "Det var snabbt, tack så mycket!", och lägger
på.
Himmeln beslöjades och växte slutligen ihop till ett kompakt
molntäcke. Vi tog bilen ner. Tror jag har tillbringat mer än
tio gånger mer tid i väntan på att flyga än vad jag faktiskt
har tillbringat i luften. C'est la vie de parapentisme...
Nere i Bourg var det fortfarande olidligt hett. Radion pratade
om 38 grader. Satt på kvällen och tittade igenom filerna som
kommit med senaste email omgången. Hittade en bild på en groda
som Tomas på ANet skickat ;-) Tack Tomas!
Dominique och alla hans instruktörer stormade lägenheten på
kvällen mitt i middagstid om man är svensk och fyra timmar
från middagstid om man är fransk och hade möte runt vårt
matbord. Vi kände oss invaderade och packade ner vår mat i en
påse och flydde över till tjejernas lägenhet och lånade deras
kök där vi rörde ihop spenat och pasta.
Dominique hade en beställning på två bungy rep från
Sverige som skulle levererats för ett tag sedan. Nu var det
bråttom för de skulle användas på torsdagen i Sverige i ett
TV-filmat bungyhopp så Dominique knöt ihop de två repen i
lägenheten hela natten.
Det var lite riskabelt att gå på muggen på natten för det
fanns ett åtta meter långt gummirep hårt spänt mellan en av
sängarna och balkongräcket att snubbla på och studsa in i
väggen. Faran avblåstes klockan sex på morgonen då han blev
klar.
Tisdag. Sol. Mer än 30 grader varmt. Tomas, Mårten, Fredrik
och Örjan samt deras två polare och alla tjejerna åkte till
Annecy för att leverera Bungyrepen till fraktbolaget och passade
på att tillbringa resten av dagen med att flyga skärm där.
Själv hade jag avslutnings picknick med min franskakurs
bortom Landry vid en liten badsjö. Floden flyter förbi där och
det vimlade av kanoter och rafting gummibåtar som passerade
nerströms. Bosnierna hade tagit med sig massor av mat och bakat
bröd m.m. Vi grillade korv och hade riktigt trevligt. Jag bjöd
alla på Kalles kaviar och knäckebröd som jag
"lånat" av Fredrik. De såg lite misstänksamma ut men
verkade gilla det.
Viveka kom förbi en sväng med Leo (hon har gått på kursen
tidigare). Till och med Dominique dök upp ett tag (fast han har
ju inte gått kursen ;-) innan han stressade vidare för att
jobba. Han såg lite sliten ut eftersom han inte sovit något
alls.
Åkte upp på Charmettes på eftermiddagen. Sidvind som dagen
innan. Väntade ett tag och det lugnade ner sig så pass mycket
att det gick att starta. Jag provflög en ny skärm, en UP
Vision. Kändes som en upphottad Phönix (lägre sjunk och
bättre handling men uppför sig väldigt likt annars). Den var
faktiskt jävligt trevlig. Om man bara hade 20.000 Franc (kursen
står i 1.44 för närvarande = 29.000 kronor. Argh!).
Det var mycket kraftig vind på höjd så jag gick aldrig
över 1800 meters höjd fast det var så bra termik. Jag gick ur
blåsor på +4 och drog öron för att inte komma över 1800
meter. Längre bort var det moln som växte sig höga. Jag
kollade in dem ofta ifall de höll på att bli CB. Helt
plötsligt, på under fem minuter, var den tidigare klarblå
himmeln ovanför Charmettes täckt med stora moln. Jag tyckte det
var dax att åka hem och drog öron ner till landningen efter 60
minuter i luften.
När jag kom hem till barren, satt Per där, nykommen från
Sverige via Paris. Han hade varit i Paris för jobbets räkning
och ägnat två dagar åt modevisningar och köpt in kläder för
två miljoner kronor åt butiken han jobbar i. Per tyckte
geggarkvarten såg jävligare ut än någonsin (vilket han hade
mycket rätt i. Högen med disk var större än någonsin
och det låg prylar överallt. Tomas och Örjan är experter på
att sprida grejer omkring sig). Vidare tyckte han köket påminde
om ett "hitech-center" med 15 radios i en stor hög,
alla på laddning.
Tomas och de andra kom tillbaka och berättade att Pierre
Bouillouix som är ägare av sel och prototyptillverkaren Sup'Air
samt skärmflygskolan med samma namn hade flugit 153 km
triangelbana. En helt enorm sträcka. Att flyga triangel är
mycket svårt eftersom man kommer få gå mot vinden på ett
eller två av "tringelbenen". Sträckan han flög var
Chamonix, Albertville, Annecy, Chamonix. När han kom fram till
Chamonix efter nio timmars flyg, tyckte han det var så kul att
flyga att han flög en timme till "för det var så fint
väder". Nu är ju Pierre känd för att flyga långt, han
har hållit på mycket med paratrekking det vill säga, att under
en längre tid vara på väg någonstans med skärm. Då flyger
man dagsetapper och campar på bergen över nätterna så han var
väl rätt man för jobbet så att säga.
Onsdag, sol. Mer än 30 grader varmt. Tog funken och
sittliften upp till Cachette och flög med UP Vision skärmen ner
till Bourg. Testade att dra den till stallpunkten, drog in
A-paketet, gjorde 360, wing-overs och tryckte acceleratorn i
botten. Fan vilken fin skärm det är.
När jag kom ner till Bourg, var det termik över staden som
släppte från alla tegel- och plåttak. Låg och snurrade runt i
sällskap av Dominique som flög tandem med Pegasen. Vi låg 80
meter över centrala Bourg och nollade i närmare 20 minuter.
Skitkul!
Åkte upp till Charmettes på eftermiddagen och tittade på
den snedvridna vimpeln och de stora molnen som växte fram. Tomas
och Faff var de ända som låg i luften. Tomas hade startat från
Cachette och Faff som flög tandem hade startat från Vallandry.
Det blåste upp mer och mer och Tomas stack ner till stora
landningen. Han låg i fullfart men backade ändå bitvis. Faff
flög ett tag till och backade sedan ner på ett fält mitt i
Bourg.
Faff flög med Nathalie, en av Dominiques sötare
instruktörer ;-) De fick skäll av Dominique för att de stannat
uppe för länge i luften när vädret blivit sämre. Han menade
att de ska vara duktiga nog att veta när det blåser för
mycket...
På kvällen var vi inbjudna hela gänget svenskar till
Dominique på grillfest. Vi åkte upp till Dominique med skolans
nyinköpta fynd: En 15 år gammal Toyota HiAce minibuss som har
problem med batteriladdningen. Den måste därför puttas i
gång. Den står följaktligen alltid strategiskt parkerad i en
nerförsbacke så man lätt kan använda nerförsbacken som
startsträcka att rulla i tills man släpper upp kopplingen och
motorn hoppar igång...
Vi satt på deras gård, i mörkret efter att solen hade gått
ner och grillade franska korvar (jävligt goda) och drack vin
samt berättade oanständiga historier. Klart trevligt. Varmt var
det oxo och inga mygg.
När vi kom tillbaks i barren satte sig Mårten och hackade
som en galning på Örjans bärbara Mac. Han var på jakt efter
att slå det gamla rekordet i Tetris. Tomas, Örjan och Mårten
har de senaste dagarna suttit som klistrade framför den där
datorn och hackat Tetris så fort de har haft tillfälle.
Idag, torsdag, sol och vind. Mer än 30 grader varmt. Till
frukost var det ont om bröd så Tomas käkade knäckebröd med
Nutella. Gott? Nja...
Tomas och jag lånade Dompans Hotel Mercure tandem. Dominique
hade sovit ordentligt för andra natten i rad och vi skojade om
att det började bli en vana för honom att sova ända upp till
åtta timmar på en natt.
Vi tog funken upp till Cachette. Dominique hade inte
originalspridarna för selarna i butiken där vi hämtade
grejerna så vi fick låna en spridare från en annan skärm och
den passade inte så bra. Vi hängde så att vi belastade en
sömn i fel ledd och den såg ut att vilja brista när som helst.
Vi hade visserligen säkrat oss med en knut oxo men det kändes
ändå lite otrevligt när man tittade på de två remmarna med
sömmen så hårt belastad att trådarna syntes och var så
hårda att det hade gått att spela fiol på dem. Vi ställde in
alla wing-overs och 360 och flög lugnt och försiktigt. Man vill
ju inte ramla av lixom. Dalvinden var redan igång klockan elva
och vi satte därför ner ekipaget på campingen i Bourg efter 20
minuter i luften.
Tvättade för tredje gången sedan jag kom hit ā 60 FF men
nu är alla mina kläder rena, vilket man inte kunde säga före
tvättningen direkt.
Fredrik och Örjan åkte vidare. De skall till Schweiz en
vecka. Därmed blev två sängplatser lediga. Tomas och Mårten
tänker ändå sova på balkongen tillsammans med två stora
markiser som ligger och skräpar där. Somliga är ju bra
knäppa...
På eftermiddagen, eller snarare halvsex, åkte vi upp 16 pers
och 12 skärmar i skolans HiAce (lika stor som en folkabuss). Vi
satt på och under varandra och det är ett under att den orkade
upp. Undrar om man kan anmäla det som rekord till Guiness
rekordbok? :-)
Det blåste mycket. Dominique samt de andra som flög tandem,
startade först. Det låg redan lite skärmar över Charmettes.
Jag drog iväg med Visionen och hade en ganska turbulent
utflygning från starten men när man väl kom upp var det
lugnare.
Jag drog åt magremmen hårt för att få korsbandseffekten
och Visionen gick därefter som en långtradare genom allt skak.
Det blåste en hel del men det var förvånansvärt lugnt ändå.
Ibland känns det som Visionen slutar flyga, den känns skitskum
i en eller två sekunder och sedan är allt som normalt igen. Det
var lite otäckt första gången det hände men när man väl har
vant sig är det okey.
Fotade Dominique när han flög Hotel Mercure skärmen. Kan
bli bra om jag inte fått mina behandskade fingrar framför
objektivet. Det är svårt att flyga med en hand och fota med den
andra när man har tjocka Gore-tex handskar på sig. Man känner
sig som en astronaut nästan. Borde kanske byta min Ricoh kamera
mot en Hasselbladare för att få in den äkta rymdkänslan?
Efter 45 minuter slutade termiken och alla började flyga ner
mot landningen. Jag var en av de sista att sticka neråt. När
jag kom ner började dalvinden märkas av mer och mer. Jag stod
nästan still ett tag med acceleratorn i botten.
Henrik som flyger en Phönix, låg snett bakom mig och
behövde inte använda acceleratorn alls. Phönixen är bland de
snabbaste icke-tävlingsanpassade skärmarna som finns och
Visionen kommer inte riktigt upp i samma fart, men den är ändå
snabb. Man får inte allt...
100 meter över marken minskade vindstyrkan något och jag
kunde flyga utan accelerator utan problem men jag tog det lugnt
och landade efter 60 minuter i luften på golfbane fältet 50
meter före den riktiga landningen. På så sätt hade jag 150
meters marginal bort till skogskanten. Det är inte så elegant
att landa på fel fält, men jag föredrar den säkraste
lösningen.
Dominique hade landat tidigare och då hade vinden varit
hårdare. Han hade gjort en lite dålig landning och hade lite
ont i sitt ena knä, vilket han har skadat tidigare. Alla landade
utan allvarliga incidenter men alla sade samma sak: "Fan vad
det blåste!"
Dominique sade att min mamma hade ringt, jag ringde upp och
fick höra att de ringt tre gånger innan någon lyckades få
över budskapet till mig. Dessa fransmän och organisering...
Per är vegetarian och dessutom mycket duktig på att laga
mat. Följaktligen är det han som får stå för matlagningen
när han är här. Vi har mycket kul maträtter att se fram emot
de närmaste veckorna. Idag blir det pasta och diverse svampar i
en kul gräddsås. Nu ska vi visst äta, Per ropar att maten är
klar. Mmmm! Måste nog sluta skriva nu. Per ropar igen:
"Latte!!!". Och jag svarar:
"Jaja, jag kommer...."
Salut mec!
Fredag, sol på morgonen. Mer än 30 grader varmt. Manu
väckte mig klockan sju. De behövde en chaufför, och som
vanligt hade de ju inte lyckats berätta det dagen innan. Klev in
i kläderna och ner till bussen. På vägen upp började
kursdeltagarna prata franska med mig men jag svarade: "Je ne
parle pas franįais avant neuf heure, seulement suedios"
(det vill säga jag pratar inte franska före klockan nio, endast
svenska). Är man morgontrött så är man...
George tyckte för någon dag sedan, när Mårten sade:
"Salut mec!" till honom, att det heter: "Salut
Chef!" Idag sade jag följaktligen: "Salut chef du
mecs!" (Tjena chefen av grabbarna!) Han svarade med att
måtta en rak höger i slow motion mot mig.
Körde elever hela förmiddagen. En söt flicka var med på
kursen, men det ser ut som hon redan är upptagen, George käkade
lunch picknick med henne...
Det mulnade till på eftermiddagen. Skit asså. Gick ner med
Tomas till stationen och vinkade av honom. Han åkte hem till
Sverige för att plugga in lite resttentor.
Innan han åkte köpte jag hans gamla sandaler. De är gjorda
av en tjock gummisula samt kardborreremmar. Skittrendiga här.
Originalet, Teva, kostar minst 595 kronor. Tomas gav 175 FF för
sina kopior förra året. Nu var de i stort behov av renovering,
sulorna behövde kontaktlimmas fast. Jag fick sandalerna för 25
FF, ett riktigt kap! Efter reparation går de riktigt bra och jag
går därmed bokstavligt talat vidare i Tomas fotspår...
På kvällen körde jag bussen åt tandemflygarna och fotade
Hotel Mercure skärmen som Dominique flög över Charmettes med.
Han kom in högt varje gång och jag ropade att han skulle komma
lägre. Han B-stallade sig ner ett flertal gånger. Efter ett tag
började hans passagerare må lite dåligt och till sist så
spydde hon.
Dominique lyckades tima det hela så de låg i sväng och
hennes lunch på så sätt passerade ut på sidan och inte flög
rakt bakåt (fast han lade skärmen så att lunchen flög mot
folket på starten, den f-n...). Passageraren sitter främst, så
det är normalt piloten som råkar mest illa ut. Fråga Steph, en
av Dominiques instruktörer, han flög rakt fram när samma sak
hände hans passagerare förra sommaren...
Lördag. Sol. Mer än 30 grader varmt. Vi skulle ta ett
tandemflyg på förmiddagen med Hotel Mercure skärmen och fota
den i luften från en annan tandemskärm. Vi behövde en
passagerare och var ner till butiken och hittade Steph där som
höll på att jobba med att sätta upp hyllor. Klart han ställde
upp som passagerare.
Jag sprang till fotoaffären för att lämna in filmen från
dagen innan och köpa en ny film. Insåg att jag varit här för
länge när jag fick krita på filmen och killen tyckte jag kunde
betala allt på en gång senare...
Per och jag flög Faffs UP-pickup skärm med mig som
passagerare så jag kunde koncentrera mig på att fota. Mårten
flög Hotel Mercure skärmen med Steph som passagerare. Mårten
frågade flera gånger om inte Steph ville styra, men han sade
nej varje gång.
Mårten och Steph startade först, tätt följt av Per och
mig. Vi flög nära varandra och jag fotade men solen stod
nästan i zenith och den där 40 kvm stora saken över deras
huvuden, skuggade dem nästan jämnt. Fick några skapliga bilder
där de båda två är solbelysta.
På vägen ner mot landningen, passade Steph på att dra lite
i B-remmarna så de B-stallade. Jag tänkte att nu blev nog
Mårten lite nervös eftersom han inte hade så mycket vana av
att flyga tandem (understatement of the year).
Per drog 360 med pickupen och jag snodde styrhandtagen av
honom ett tag för att testa hur pickupen kändes att flyga.
Vilken skillnad mot Pegasen, lätt som vilken skärm som helst.
Inte alls samma traktor känsla. Skitfin!
När vi hade landat, frågade Mårten Steph om han tyckte
flyget var okey. "Javisst, bra pilot", sade han och
pekade på Mårten som svarade: "Det var första gången jag
flög tandem". Steph bara stod och gapade och sade
"Non". Mårten kontrade med: "Jag frågade ju om
du inte ville styra", sedan skrattade vi alla...
Vi blev anropade av Dominique. Han kunde inte låsa butiken,
för Steph hade tagit sina nycklar med sig för tandemflyget och
Dominiques nycklar var i skärmsäcken till Hotel Mercure
skärmen och den hade vi. Vi fick skjuts tbax till Bourg av Arc
Adventures (en av konkurrenterna), gav nycklarna till Dominique
och käkade sedan.
Tog funken upp till Cachette. Har hört den där förinspelade
frasen när det är dags att åka lite för mycket i vintras. Kan
den fortfarande utantill: "La funiculair va partir,
attention de fermetures des portes, attention depart"
(funken ska åka nu, akta skallen, dörrarna stängs, se upp för
avgång. Fri översättning :-)
Vi började låta som på flygplanen: "Ping, detta är
kapten Möller, om ni tittar ut åt höger ser ni Bourg St.
Maurice..." Detta "pingande" har spritt sig som en
plåga nu och används jämnt.
Vi startade vid 15-snåret. Små blåsor som var ganska
våldsamma. Som små explosioner. Gick inte att kurva i, de gick
i zick zack uppåt. Så fort man svängde så ramlade man ur.
Hopplöst.
Steph lyckades komma upp på platån ovanför starten och där
var blåsorna bättre och han kurvade sig upp till kammen. Per
lyckades oxo efter ett tag. Mårten och jag låg utanför starten
och tappade sakta höjd.
Jag chansade och styrde mot Charmettes, 4 kilometer bort,
motvind nästan hela vägen och bara 500 meter i höjdskillnad.
Det steg ibland och jag bromsade så mycket som möjligt för att
stanna kvar i stigområdena.
Sedan kom sjunken med upp till minus fyra. Hoppigt var det
hela tiden och skärmen var överallt utom ovanför mig.
Passerade över Arc 1800 med 100 meter till godo när det bara
tog tvärstopp. Stod helt stilla över rondellen med alla
flaggstängerna i ett minus tre sjunk.
Ner med acceleratorn och jag kom sakta framåt. Glidvinkeln
till Charmettes var skitdålig. Jag tittade nästan upp mot
Charmettes. Tittade bakåt och såg att Mårten låg ännu sämre
till. Han var låst mellan Arc 1800 och de stora kraftledningarna
framför.
Jag fortsatte men trodde inte jag skulle nå fram och var
beredd att speeda ut i dalen mot landningen när skärmen gungade
till värre än tidigare och varion äntligen började pipa
ordentligt. Kurvade, steg med plus fem ett tag och kurvade ut i
sjunket. Vilken berg och dalbana det är när man går från plus
fem till minus fem på två sekunder. Och hej vad skärmen
kränger. Man är som en liten vante...
Hittade blåsan igen och kurvade upp mig till 2200 meters
höjd, lika högt som vi startat från. Att nå Charmettes en
kilometer längre bort med sjuhundra meter höjdskillnad var
jordnötter sedan.
Mårten kom oxo fram till Charmettes fast mycket lågt. Han
låg i grytan och studsade runt för blåsorna där var mycket
små och snabba. Som kanonskott. Jag sjönk ner men lyckades
hålla mig 100 meter över starten vid Charmettes. Försökte
topplanda men det var för hoppigt.
Per och Steph kom oxo ner, de hade gått längst kammen där
uppe, rundat Aiguille Grive (2700 m). Vi pratade på radio och
bestämde oss för att gå ner till landningen. Steph hade ett
tandem flyg inbokat och vi kunde få skjuts upp igen. Lät som en
bra idé, termiken över Charmettes är oftast mycket lugn på
kvällarna och ingen av oss hade ork att studsa omkring en ā
två timmar till innan kvällssmöret skulle infinna sig.
Det brallade mycket kraftigt när vi kom ner i dalen. Min
Phönix hade inga problem att penetrera men det var en riktig
VTOL flygning (Vertical Take Off and Landning).
Det kom ner lite tandemskärmar och vi sprang fram till dem
och hjälpte till att rycka ner skärmen så de inte skulle
släpas bakåt i 35 kmh. Det är lättare när man flyger solo
att riva ner skärmen eftersom man inte är ihopkopplad med en
annan klump som inte fattar vad som händer (läs:
passagerare)...
Vinden ökade medan vi satt på landningen och vi hade ingen
lust att flyga mer. En timmes flygning kändes tillräckligt för
en dag och vi var hungriga, så vi åkte tbax till Bourg och
käkade middag.
Söndag. Sol. Mer än 30 grader varmt. Dompan kom upp till oss
med nyköpta nybakta "Pain Chocolat" (Det vill säga
choklad wienerbröd) som han bjöd oss på som frukost.
Vi åkte upp till Cachette. Superklart i luften. Såg Mont
Blanc fyra mil bort med otrolig detaljskärpa. Vi stod och
tittade på Europas högst berg och förundrades över att det
finns en kille som tagit sig upp från Chamonix till toppen och
ner igen på 4 timmar och 23 minuter. Det är 3800 meters
höjdskillnad enkel resa. Upp hade han stavar till hjälp och
jumpadojor med spikar i sulorna. Ner åkte han på sin
superglansiga overall som fungerade som gliddräkt. Det finns
folk till allt...
Dompan kom upp till starten (ovanligt nog försenad mot vad vi
avtalat ;-) och testflög en Falhawk Atoll. När han hade lyft en
meter över marken, voltade han framåt i selen och drog
händerna i marken. Efter det gjorde han två volter framåt och
bakåt. Turisterna i liften tyckte det var kul och pekade och
skrattade.
När Dompan kommit upp i luften, fullstallade han skärmen ett
par gånger. Dominique har pratat om att han ska ha en
"stallfestival" denna sommar. Detta just som ACPUL
(Fransk skärmtest organisation som klassar skärmar) har slutat
med den manövern för de tycker det är för riskabelt...
Eftersom Dominique skulle varit klockan tio i semesterbyn
bredvid Bourg och klockan nu var halvelva, flög han direkt dit
och landade på deras gräsmatta. Helt okey entré när man ska
informera om skärmflyg ;-)
Per stack ut med en UP-Vision och provade B-stall. Han ropade
till mig per radio (per radio alltså, inte Per radio ;-) att den
hade legat kvar i parachuting och att han hade fått dra full
broms på en sida för att den skulle sluta sjunka med minus
åtta och börja flyga igen.
Visionen ska inte uppföra sig så, den är A-klassad av ACPUL
på B-stall och ska börja flyga helt själv. Jag väntade tills
jag var över sjön innan jag provade B-stall på den Vision jag
lånat (skolan har 17 stycken).
Den gick snällt in i B-stallen, sjönk som fan och gick utan
problem ur och började flyga igen. Efter det hade jag
fortfarande massor med höjd så jag drog kraftiga 360 och
wing-overs.
När vi kom tillbaks till barren vid tolv tiden, käkade vi
lunch och somnade sedan benhårt alla tre.
Vaknade först fyra timmar senare. Jag gick ner till butiken
fortfarande såsig (mer än vanligt, alltså :-) i skallen. De
skulle upp klockan sex och flyga med några elever från
Charmettes. En kille med T-shirt texten "Handelshögskolan -
Stockholm" dök upp och frågade, på franska, efter
Dominique. "Handelshögskolan", sade jag med ett
supersvenskt uttal medan jag hängde på disken. "Åh,
svensk!", sade han och började prata med mig i ett rasande
tempo för min trötta skalle. Han var överpigg och frågade mig
massor med frågor om vem jag var och hur länge jag varit där
och, och, och, och...
Mitt trötta huvud, lyckades bara svara med det släpigaste
uttalet: "Fem månader, ganska länge faktiskt".
"Har du flugit mycket?", frågade han. "Mest
skidor", svarade jag drömmande. Och så höll vi på ett
tag. Tror han har klassat mig som hjärnskadad efter den
konversationen...
Steph undrade om jag visste var Dominique var, för han hade
nycklarna till lokalen och Steph kunde inte låsa. Faff undrade
var Dominique var, för han hade Faffs bil.
Faff kunde jag hjälpa, för jag hade Faffs bil på
parkeringen och nycklarna i lägenheten. Dominique hade gett oss
nycklarna så vi kunde ta den från landningen eftersom han flög
till semesterbyn.
Kom upp till Charmettes alldeles för sent på kvällen, den
bästa termiken var redan förbi. Stressade, för att bli
startklar så fort som möjligt. Klockan var halvsju när jag kom
ut i luften. Flög omkring i en timme och hade det riktigt
trevligt. Flög på 100 meters höjd över Vallandry och bort
förbi. Det är kul att flyga över bebyggelse och titta på
människorna där nere. Bland det roligaste är att jaga folk som
solar med skuggan från skärmen...
Termiken lugnade sig efter en timme och jag försökte mig på
en topplandning på Charmettes som de "stora pojkarna"
gör. In över träden på låg höjd, sväng in mot backen, akta
vindvimpeln, husen och elledningen och sätt ner ekipaget i
sidled. Enkelt?
Ja, denna gång faktiskt. Därför att termiken var så svag
och det sjönk jämnt och var lätt att förutse var man skulle
få markkontakt. Det är värre när det lyfter och sjunker om
vartannat när termiken är starkare. Tro mig jag har försökt
topplanda då, men inte lyckats...
Var nere på marken i exakt fyra minuter, den tid det tog att
lägga upp skärmen för start igen. Gjorde en riktigt usel start
med skärmen i 45 graders sned vinkel och lyfte först där det
planar ut.
Mårten i en lånad Trekking Miura samt en skitduktig local
var de enda som låg kvar. Jag kom ut lägre än de och fick
kämpa för att ligga kvar. Efter 10 minuter var bara jag och
Mårten kvar. Fem minuter senare drog vi oxo.
När vi kom över landningsfältet steg det och vi nollade 300
meter över fältet. Låg och letade termik, kurvade och snackade
skit på radion. Vi var de enda som var kvar i luften. Efter 15
minuter, drog vi 360 ner och packade snabbt våra skärmar för
att inte missa den sista bilen hem till Bourg och ännu en
spännande "Per middag": Blomkål, lök och potatis
kryddat med curry och jordnötter. Bawa!
Loggade dagens flyg i loggboken och upptäckte att jag
fördubblat min flygtid sedan jag kom hit. Är uppe i lite över
50 timmar i luften nu. Kan därmed ta steg III licens, lika med
högsta licensnivån i Sverige. Ich bin ein Spitzenpilot! ;-)
Måndag. Sol. Mer än 30 grader varmt. Dominique väckte mig
klockan sex. Jag körde Manu till Chambery i minibussen för han
skulle hyra en bil där och fortsätta till Lyon för att hålla
nybörjarkurs. De har totalt 30 elever denna vecka. Det är
mycket det. Jag blir trött i huvudet av att bara tänka på
vilken kaos det kan leda till med den här organisationen....
När jag kom tillbaka till Bourg halv tio, efter att ha åkt i
trettio kmh från Moutiers efter en långtradare med 20
turistande bilar i en lång kö efter sig, stod en av grupperna
och väntade på att åka iväg med minibussen.
En annan grupp hade åkt upp till platån under Aiguille
Grive. De hade tagit skärmar med sig, men inga selar. Mårten
och jag fick uppdraget att åka upp dit med de glömda selarna i
en lånad Renault 5 som definitivt har sett sina bästa dagar.
Mårten körde och jag låg i passagerar sätet. Ryggstödet har
gått sönder så det ligger ner. Vi swischade uppför berget
lyssnades på hispig techno som "ingick" i billånet.
Sista femhundra metrarna i höjd var på grusväg, eller
snarare på transportsträckor. Vi passerade massor av backar och
sittliftar som jag åkt skidor i, i vintras. Vilken skillnad det
är, ser ut att vara någon annanstans på jorden faktiskt.
När vi kom upp hade de precis skickat ner Marc (vi mötte
hans bil 100 meter från toppen men kände inte igen bilen) för
att hämta selarna. "Åk ifatt honom och stoppa
honom.", sade Steph och tackade för selarna. "Visst,
vi ska försöka...", sade vi.
Mårten körde visserligen som en gris, men Marc är fransman
och de kör svinigt snabbt. Vi skrattade så vi grät när vi
upptäckte att tutan inte funkade på Renualten. Hur f-n skulle
vi stoppa honom om vi nu skulle lyckas hinna ikapp. Veva ner
fönstret och ropa "tut"? Marc såg vi förresten
först utanför skolan nere i Bourg. Man kör lixom inte ikapp
fransmän på kurviga bergsvägar...
Tbax i barren klockan tolv, käkade lite och riggade sedan upp
en skjutbana i köket och sköt luftpistol med varierande
resultat. De kallar oss för blyspridarna numera...
På eftermiddagen åkte vi upp till Charmettes. Det var
sidvind (börjar bli lite väl ofta numera, vilket är konstigt.
Dalvinden brukar inte vara så stark som den varit den senaste
tiden. Måste vara något elektroniskt?).
Precis när vi kom, startade Nathalies kille, med hjälm på
huvudet för ovanlighetens skull. Han sneddade mot elledningen
och flög därmed rätt i rotorn som bildades av sidvinden. Det
sjönk och det steg och det gungade ganska fint.
Pilotreaktionerna var väl inte direkt lysande och när det gick
rätt mot ett av de ensamma träden som står på fältet
nedanför starten, gjorde han ingenting.
Såg ganska kul ut när han försvann rakt in i trädets
krona. Tänkt dig synen med ett träd som det sticker upp ett
linpaket ur och på toppen av det en skärm. Som tur var kom en
termikcykel svepandes uppför strax efter och lyfte honom rakt
upp ur trädet och vidare ut i fri luft. Han lade snabbt benen
på ryggen (inte bokstavligen ;-) och drog ner till landningen.
Där han gjorde en usel landning.
Tre tandemskärmar startade och sedan stack jag med Phönixen.
Efter en lågflygning fem meter över marken, steg det rakt upp
och jag släppte bromsarna för att skärmen skulle få
accelerera in i blåsan och sedan bromsade jag för att ligga
kvar. Gungigt och hoppigt. Ute i grytan var det bättre eftersom
vinden var ostörd där.
S:ade mig upp ovanför grytan. Termiken var kraftig med
blåsor på plus fyra som gick rakt upp. Om man svängde drev man
bakåt med vinden och ramlade ur på baksidan av blåsorna.
Bästa sättet var att bara bromsa emot vinden och lifta med
blåsorna rakt upp. Vinden hackade sönder blåsorna en del och
det var bubbligt.
Mellan blåsorna sjönk det med minus fyra. Det var rena
rock'n'roll termiken. Efter 20 minuter, halkade jag ur en blåsa
och det sjönk med minus fyra som vanligt, fast skärmen såg ut
som en banan böjd bakåt och det var inget tryck i bromsarna.
Typiskt fall av parachuting. Träden kom närmare än vad som
känns trevligt och sjunket minskade inte. Kickade ner bägge
bromsarna och det började flyga igen. Puh!
Efter det var jag oxo på väg att lägga benen på ryggen ner
mot landningen men bestämde mig för att stanna kvar när jag
upptäckte att det: 1) Inte går att lägga benen på ryggen. 2)
Var lugnt och fint över Charmettes.
Cattis startade med sin Falhawk Atoll, fick frontinslag som
kom ut av sig självt tätt följt av ett sidoinslag. Skärmen
roterade 180 grader och hon gjorde inget åt det. Inslaget kom ut
precis när hon var på väg in mot backen i skaplig fart. Hon
hade sinnesnärvaro att bromsa allt hon kunde och landade oskadd
i uppförslutet. Frankrike - Sverige: 1-1.
Ner på landningen efter 1:20 i luften. Träffade Faff som
hade en passagerarsele som behövde industrisaneras. 30 sekunder
efter de hade kommit ut i luften började passageraren spy och
hade gjort det hela vägen ner till landningen fast Faff för en
gång skull flygit som en körgosse. Passageraren fortsatte spy
ett tag nere på marken efter landningen. Mårten såg honom och
det var ingen vacker syn...
Pratade med George, han hade oxo haft en kund som spytt men
bara en gång. Det verkar vara säsong...
Faff förklarade sin brutala 360 landning för oss. Gör
skarpa 360 tills vingspetsen är nästan en meter över marken,
styr då med vikten i selen och balansera skärmens sväng så
att spetsen precis skrapar i marken och släpp sedan upp bromsen
och låt energin från rotationen ge lite stig och bromsa sedan
ner skärmen till en elegant landning. Piece of cake! Faff har
flugit i 10 år, så han vet hur ett bromshandtag ska dras. Han
slutade lektionen med frasen: "Don't try it."
Tisdag. Sol 33 grader som vanligt... Jag orkar inte mer nu,
det går f-n inte att sova på nätterna för det är så varmt
fast vi har båda balkongdörrarna öppna.
Instruktörerna kom dessutom indundrande klockan åtta och
letade efter hjälmar till sina kurser. Det var rena cirkusen med
olika språk och frågor utan svar. Vi visste nämligen inget om
de hjälmar som Dominique hade sagt skulle finnas i
lägenheten...
Redan på morgonen såg man vart vädret höll på att luta,
det byggde moln alldeles för fort och vi ställde in flygningen
för vår del.
De skulle flyga tandem på eftermiddagen och jag skulle köra.
Det var sagt halvfem vid landningen. 16.15, den normala
"chauffören-hämtar-bussen" tiden, gick jag alltså
ner till butiken för att få tag på nycklarna till bussen.
Sylvie visste inte var nycklarna var och inte var bussen var
för den delen heller men hon hoppades att Dominique som åkt hem
på ett ärende hade tagit den. Jag väntade...
Dominique kom lite efter halvfem men hade inte bussen. Den
hade Nat (Nathalie). Dominique tyckte att jag, som nödlösning,
skulle ta Vivekas Saab som Dominique lånat av henne (Hans
Bluebird har ingen kylare alls för tillfället. Den är, läs
och häpna, urmonterad för att repareras!). Det var tre
passagerare, tre piloter och tre tandemskärmar som skulle köras
upp. Och hur bra man än packar dem, ligger det på det
omöjligas gräns att få in det i en Saab 9000...
Dominique tyckte jag skulle köra två repor. Jag började
inse det omöjliga med att hinna få upp alla till starten, samt
köra ner bilen och vänta på att de skulle flyga ner, packa
sina skärmar och vara uppe igen för andra repan med passagerare
inbokade till klockan sex.
Precis som jag skulle åka med Saaben kom Nat med bussen full
med elever. Jag packade snabbt om tandemskärmarna till bussen
och snodde fyra hjälmar från eleverna (eftersom Nat hade snott
hjälmar till eleverna från tandemskärmarna på morgonen). Vad
var det jag sade om 30 elever och den här organisationen...
Precis som jag skulle åka kom Steph på sin båge och undrade
var i h-e jag var? Efter en snabb förklaring, körde vi mot
landningen. Det är kaos när man ska över bron över floden
just nu. Total trafikstockning kring hela det området faktiskt.
Det är franska mästerskapen i kanot samt en världscupstävling
här 8-24 juli och det är därför kanotfolk överallt. De må
vara duktiga på att paddla kanot i strömt vatten men de är
totalt oförmögna att organisera sitt varande på fast mark...
När vi slutligen tråcklat oss igenom horder med människor,
åskådare, groupies (en del riktigt söta ;-), samt vansinnigt
parkerade bussar med släpvagnar fulla med kanoter, kom vi fram
till landningen nästan fyrtio minuter för sent. Vi hittade bara
två av de tre passagerarna, den sista hade nog gett upp på att
vänta...
Frågade George om det var tillräckligt bra väder för att
flyga? "Inte för att flyga men väl för tandem.",
svarade han och menade att det är som att köra traktor...
Körde upp mot Vallandry men vände halvägs på Georges
inrådan eftersom vädret började utvecklas till åska mer och
mer.
På kvällen kom ösregnet och vi körde luftpistolsturnering
i lägenheten. Än så länge piskar jag Per och Mårten i
träffsäkerhet men de blir bättre och bättre. Ska nog sluta
skjuta nu, man ska ju lägga av när man är på topp och sedan
låta legenderna om sina prestationer leva vidare...
Onsdag. Mulet med stora moln som växte sig feta. Inget
flygning, men varmt som f-n ändå, CB-risk. Läste igenom de
tidningar som kommit från Sverige (Tack Magnus!)
Dominique kom och undrade om han kunde låna Pers och min
radio till de 30 eleverna som ska börja med sina höjdflyg. Och
det fick han väl efter att han lovat att vi skulle få tillbaks
dem till eftermiddagsflygen.
Per, jag och Mårten tyckte det var dags att göra ett handtag
för butiken. Så vi grävde igenom lägenheten i jakt på
säljbara objekt och bar ner dem till butiken. Vi hittade bland
annat 15 stycken "Sky Watch", en liten vinkelmätare
man använde i slutet på åttiotalet för att kontrollera om
glidvinkeln skulle räcka ända fram. Rena nostalgi prylen idag,
borde sättas på museum egentligen, men någon kanske vill köpa
en sådan som kultobjekt om priset är rätt.
Nåväl, resultatet av det hela är att det numera står ett
antal kartonger med prylar i i butiken och där lär de stå ett
tag, men det blev ganska tomt och gott om plats i lägenheten i
alla fall...
Körde tandemflygare på kvällen i skolans diesel Land Rover.
Vilken bil det är! Alla som har kört den får en historia att
berätta för sina barn som Dominique uttryckte det. Kort
sammanfattning: Den måste ha startgas för att komma igång. Den
är högerstyrd, tungbromsad, har rattglapp (säg var den inte
glappar förresten...) är slut i fjädringen, har vändradie som
en supertanker, körs med värmen på max för annars junkar
kylningen ur (originellt va?), temp mätaren funkar inte, den är
engelsk reggad och således olaglig i Frankrike, går hoppigt i
bland och blir bara värre tills man frikopplar och sedan börjar
om med försiktig gas, har en växelspak lika exakt i lägena som
en visp i grädde. Men annars är den ju fin...
När vi skulle åka, irriterade sig Steph på att överdelen
av dörren på passagerarsidan hänger lite löst utåt och han
hängde sin tyngd och bände sonika loss hela ramen med glas och
allt som fantastiskt nog bara lät tjong när det träffade
asfalten. Släktingarna till de som skulle flyga tandem stod
bredvid och bara gapade. De undrade nog om skärmarna var i samma
skick som bilen. Hur som helst, numera har vi en
"cabbad" dörr...
Efter att ha kört ner Land Rovern till landningen igen.
Skulle de upp igen. George tyckte vi kunde ta hans bil upp
eftersom det bara var en passagerare som skulle flyga och hans
Citroën Visa 17D (Diesel som alla andra personbilar i det här
landet, de formligen älskar dieselbilar), går bättre
(understatement of the year) än Land Rovern. Jag berömde hans
tankeförmåga och han svarade att han egentligen inte har betalt
för det...
På vägen ner från Vallandry upptäckte jag att den lilla
Citroënen faktiskt var riktigt rolig att köra (alla bilar blir
så livfulla och accar så bra i nerförsbacke ;-) Den var som en
go-cart. Lättstyrd, bra handling, kurvade lätt, stabil, inga
inslag. Nej nu börjar jag låta som jag pratar om en skärm ;-)
På kvällen såg jag ett program om 25 års jubileet av
månlandningen. Efter ett intressant reportage med bilder från
och kring uppskjutningen och själva månlandningen så var det
roliga slut och de pratade i ett som brukligt är i fransk TV.
Imponerande nog hade de fått dit självaste "Buzz"
Aldrin (han som tillsammans med Niel Armstrong landade). När han
pratade, vilket var på engelska, tolkade någon fransman direkt
så vi fick ändå inte höra vad han sade. Det enda konstiga var
att månlandningen var den 21:a juli och det här programmet var
nästan en vecka för tidigt...
Faff kom upp till lägenheten på besök, han berättade att
han vunnit en tävling i A-gruppen och att han låg ganska bra
till i ligan! Efter att Faff gått kom Dominique upp vid 22-tiden
och lämnade våra radioapparater (eftermiddagsflygen?) och vi
satt just och drack kaffe och te när han hörde musik nere på
gatan. "Åh, det är folkmusik festivalen, den måste vi
titta på, kul!", sade han och var ute ur lägenheten innan
någon ens hunnit sätta ner sin kopp.
Vi sprang efter karnivalståget och såg Filippinerna och
Slovenien. Sprang om dem igen och stod bredvid och kommenterade
deras kläder och danser. Sprang om dem igen och så höll det
på. De började känna igen oss efter ett tag och måste undrat
om vi hade tvillingar eller bara var idioter...
Festivalståget landade slutligen vid idrottsarenan och där
körde de ett ganska skapligt "dagen-före-14:e-juli"
fyrverkeri (men det kom inte i närheten av de vid Stockholm
Water Festival). Gick hem till lägenheten efter det och
fortsatte dricka kaffet, dock något svalare än tidigare...
Idag, torsdag, sol. Mer än 30 grader varmt. Det var ett
jävla liv klockan sex här på morgonen. Total kaos faktiskt,
fråga Mårten. Dompan och han sprang i cirklar runt varandra.
Mårten försov sig, han skulle köra bussen. Dominique väckte
honom och sade att de skulle mötas vid torget. Torget, tyckte
Mårten det är det stora torget och sprang dit. Där fanns ingen
Dominique. Dominique kom strax efter inspringandes i lägenheten
och undrade var Mårten var. I lägenheten finns ingen Mårten
var det enda vi kunde berätta för Dominique.
Dominique sprang iväg igen. Efter ett tag kom Mårten och
undrade var f-n Dominique var. Vi kunde bara berätta att
Dominique sprungit vidare och att det inte fanns någon Dominique
i lägenheten längre.
Steph kom inspringandes och undrade var nycklarna till Land
Rovern var. Vi började ge upp planerna på att det skulle gå
att sova denna morgon och sade till Steph att det var Dominique
som tagit dem och att Dominique inte fanns i lägenheten. Och så
höll det på ett tag, tror alla instruktörer var och letade
efter varandra, Dominique eller Mårten....
Per och jag fick till sist äntligen sova vidare och lyckades
till och med försova oss oxo. Vi skyndade, tog funken upp till
Arc 1600, upptäckte att bussarna bara går en gång i timmen,
väntade därför en halvtimme och åkte sedan buss till Arc 1800
och tog äggliften "Transarc" över till baksidan på
Aiguille Grive.
Det ser ut som månlandskap där uppe, stenigt och vasst.
Atmosfärstrycket är betydligt lägre på 2500 meters höjd och
det är tungt att andas, vilket delvis stämmer mot månen oxo.
De sista 200 metrarna i höjd upp till toppen på Grive måste
man gå och det är då man upptäcker att det inte är månen
man är på, det är nämligen inte en sjättedels gravitation
där och skärmen väger sina 18 kilo som vanligt. Helvete vad
jobbigt det var att ta sig upp.
Väl uppe började det mulna på och Per och jag satt och
försökte klura ut vilket av molnen som egentligen var gråast.
Vi väntade och avvaktade. Dominique kom upp med sin tandemskärm
och undrade varför vi inte flög, lade ut skärmen och stack
iväg. Vi väntade ett tag till och det såg lite bättre ut och
jag startade. Rock'n'roll start med konstant stig. Skärmen for
omkring åt alla håll och jag styrde bort från den vassa kanten
på Aiguille Grive och ut mot Arc 1800.
Molnen blev gråare och gråare. Där låg jag 2800 meter upp
och sjönk med 0.5. Började misstänka molnsug och drog öron
för att komma neråt. Strax innan Arc 1800 frågade Per via
radion hur vädret var i luften och berättade att det nu haglade
på starten.
Fem minuter senare, 600 meter över Arc 1800, kunde jag
rapportera att det regnade på mig. Visserligen hade jag ett 28
kvm stort paraply ovanför mig, men fartvinden ser till att man
blir rejält blöt ändå. Började just fundera på att stänga
av varion och radion för att undvika kortslutning när det
slutade regna.
Steph ropade på radion att det var läge att gå ner och
landa för molnen var väldigt gråa. Jag drog öron hela vägen
ner till landningen. När jag kom ner bröt solen igenom och det
blev otroligt varmt under mina tjocka klädsel.
Klädde om till shorts så fort som möjligt och tog fram min
vattenflaska som jag fyllt med snö uppe på Grive och kastade
snöbollar på alla ropandes att det var en souvenir från
Aiguille Grive. Mycket populärt :-)
På kvällen körde jag Toyotan upp till Vallandry. Ännu en
löpartävling uppför berget korkade igen trafiken rejält och
det gick i 30 kmh. Uppe på starten tittade vi på regnvädret
längre bort i dalen som var på väg in mot oss. Ingen flygning.
På vägen ner igen började det ösregna. Inte gick det fort
heller, samma jävla löpartävling...
På kvällen dök Fredrik och Örian plus de två polarna upp
igen. De hade haft det ganska schysst i Kössen och gjort
sträckor upp mot 25 km.
Dominique har tappat bort nycklarna till Vivekas Saab. Tror
han har tappat dem på starten eller landningen. Det var det enda
paret nycklar de hade för de tappade det andra paret för länge
sedan. Som tur är, är Viveka i Sverige sex veckor så Dominique
kanske hinner fixa det hela innan hon kommer tbax till Bourg...
Fast det var den 14:e juli var det ganska lugnt på stan. Arc
1600 och Arc 1800 körde varsitt fyrverkeri.
Ping! Detta är kapten Lattermann med besättning som tackar
er för att ni flugit med denna lägesrapport och hälsar er
välkomna igen!
På återseende!
Ping!
Detta är kapten Lattermann med besättning som hälsar er
hjärtligt välkomna ombord på denna lägesrapport. Rapporten
idag är värd 500 poäng i vår distansliga, vädret vid
ankomstorten...
Fredag. Sol. Mer än 30 grader varmt. Upp klockan sex. Körde
elever upp till Chapelles. Körde en Peugeot J5 dieselbuss med
skrapad sida efter en dålig backning (inte av mig!) samt trasigt
förarsäte. Det lutar i sidled (man lagar inte bilar i det här
landet). Bytte sedan till skolans Toyata och efter det Land
Rovern. Hann alltså med tre spännande bilar på en förmiddag,
alla med sina "personligheter".
Steph skulle hämta mig från landningen med sin båge och
köra in mig till Bourg, men kom först klockan 14 vilket var
samma tid som vår tävling började: BSM.
I Sverige går i år SM i skärmflyg på vinsch istället för
från berg och det är många som har protesterat mot det. Vi har
bestämt oss för att köra ett alternativt SM här, från berg,
det vill säga BSM: Berg Svenska Mästerskapen eller Bourg Saint
Maurice, beroende på hur man vill utläsa förkortningen.
Från landningen gick det i 130 kmh tbax till Bourg. Huh! Kom
tbax till barren och var tvungen att rationalisera lite. Bredde
en baguette med camembert och tomat samt mycket
"Condiment" det vill säga fransk senap i svag version.
Otroligt gott, går att ha på allt (nåja, nästan ;-). Burkarna
är dessutom i glas med Super Mario Bros eller Tintin tecknat
på, bara det en höjdare ;-)
Hade fått ett brev från Cattis (en tacker!). Tittade på
klockan och konstaterade att jag hade exakt 17 minuter till
nästa funk, så jag käkade min macka sittandes på muggen,
läsandes brevet. Kan det bli effektivare?
Heatet denna dag var: Start Cachette. Vändpunkter:
Restaurangen snett nedanför starten, Aiguille Signal,
restaurangen igen, lifthuset nedanför Aiguille Grive, toppen på
Grive, torget i Vallandry, Hotel Mercure uppe i Arc 1800 och
sedan stora landningen i dalen. Man fick starta när man ville
efter 14:00. Först fram till mål skulle vinna. Det finns en
risk med att starta först, nämligen att man inte vet säkert
att det finns termik så det räcker att hänga kvar i luften.
Det är alltså inte på något sätt garanterat att någon av
dem som är först iväg vinner.
Själv kom jag iväg rätt sent, nästan alla andra var redan
i luften. Jag kompenserade med att hålla ett otroligt tempo:
Efter startade kom jag nästan direkt till restaurangen, åkte
sedan i medvind i en blåsa upp över "Signal" (toppen
bakom Cachette) och körde på så sätt om massor med skärmar
som kurvade sig upp i blåsan. Risken med "min" metod
är att man kan trilla ur på baksidan av blåsan om man flyger
rätt igenom den vilket är lätt i medvind. Men jag resonerade
att jag för att vinna detta behövde spara tid. Full fart
alltså!
Nästa vändpunkt var restaurangen igen. Jag hade mycket höjd
och tänkte speeda ut med acceleratorn när jag upptäckte att
linorna till den gick innanför benremmarna. Skit...
Jag tog bromsarna i ena handen och meckade upp högra
benremmen, tog ut snöret och hade lite meck med att få ihop
spännet på benremmen igen. Upprepade proceduren på andra sidan
och tittade ner när jag var klar. Låg perfekt över poolen vid
restaurangen, högt ovanför den dessutom. Man tackar! Per låg
långt ner och slet för att komma upp igen. Jag konstaterade
återigen att det oftast går bäst när man inte koncentrerar
sig på vad man håller på med och bara låter skärmen flyga
dit den vill. Skumt...
Svängde in mot kammen och speedade mot nästa vändpunkt
Aiguille Grive. Minus fyra, tappade höjd, minus fyra, tappade
höjd, minus fyra, tappade höjd.
Var till sist 70 meter över platån nedanför Grive
tillsammans med självaste spitzenpiloten Dominique. Styrde mot
ett stort stenröse där det bara måste släppa termik.
Det gjorde det inte alls och jag landade i självaste stenröset.
Lovade mig själv att aldrig ställa upp på sådana fånigheter
som tävlingar och att jag skulle till Saint André nu med det
samma, för där går det åtminstone att kurva i termiken.
Såg att Dominique lyckas komma upp. Bättre skärm och
bättre pilot. Packade skärmen och kunde konstatera att all
utrustning tappat färgen och blivit grå. Det är dammigt i
stenrösen kan jag berätta...
Gick ner genom slalombackarna till Vallandry, och det är ju
inte så jobbigt i värmen seendes alla andra skärmar som flög
över mig. Jag var nästan glad att min radio fått ack-torsk så
jag slapp prata med dem...
Startade 17.13 igen. Låg i grytan och hade det svårt att
ligga kvar i bland. Det var väldigt cykliskt. Ibland kanonbra
och sedan nästan ingenting. Två andra skärmar kom upp efter
ett tag och vi snurrade runt där tillsammans med ett radiostyrd
segelflygplan.
Termiken dog nästan helt och vi kom lägre och lägre. De
andra två skärmarna var tvungna att dra mot landningen. Jag
låg lite högre och kunde hålla ut ett par minuter mer innan
jag oxo stack mot landningen.
500 meter under starten, började varion pipa och låg på
plus tre. Jag kurvade. Plus tre. Jag kurvade. Plus tre.
Charmettes passerade under mig. Plus tre. Jag kurvade. Arc 1800
passerade under mig. Jag kurvade, bytte riktning på varvet för
jag började bli snurrig i huvudet. Plus tre. Jag kurvade.
Passerade kammen. Plus tre. Passerade toppen på Grive. Jag
kurvade. Plus tre.
Jag ropade "Yippie!" så högt att den vinge som
låg där uppe och snurrade oxo måste ha hört det. Jag hade
just gjort en höjdvinst på 1.800 meter! Speedade ut mot
Vallandry, tappade väldigt lite höjd och passerade torget på
2200 meters höjd, dvs 700 meter över, nådde Hotel Mercure utan
att behöva tanka höjd någonstans. Kände mig nöjd till sist.
Tävlingen var körd för min del men jag hade grejat banan
ändå!
Gick därefter till Vallandry igen, snurrade runt ovanför
Charmettes och Vallandry och var över Hotel Mercure ett par
gånger. Kul!
Såg att de andra kom upp igen och jag gick över starten på
50 meters höjd. Hittade en blåsa på plus tre och kurvade. För
att göra en lång och snurrig historia kortare. Fem minuter
senare passerade jag toppen på Aiguille Signal fortfarande
snurrandes i plus tre stig. En Cessna passerade 200 meter över
mig.
Låg där uppe över Signal med en vinge och ropade
"Yippie!" igen. Tryckte acceleratorn i botten och
passerade Cachette och ner till Arc 1600. Vände med 600 meter
till godo och speedade i motvind mot Arc 1800. Gick långsamt och
sjönk med två.
Sniffade över husen och hotellen, hittade en blåsa och flög
över Hotel Mercures runda karakteristiska tak och tittade ner i
deras pool. Fortsatte sedan till Vallandry. That makes a day!
Snurrade vidare över Charmettes och Vallandry med massor av
andra skärmar, bland annat en likadan grön Phönix som min
vilket inte är så vanligt att se i Frankrike men väl i
Sverige. Termiken slutade strax efter åtta och alla rasade ner.
Landade efter 2 timmar 50 minuter i luften. Min bana jag gjorde
var 30 kilometer. Längsta sträcka mellan två vändpunkter var
4 kilometer. Pas mal!
Träffade Jonas på landningen vilket förklarade varför jag
sett en Falhawk Atoll som B-stallat ändå ner till träden innan
den gick i branta 360 till landningen. Han flyger nämligen
så...
Jonas berättade att en kille kastat nödskärm. Samma kille
som Dominique kastade ut från kursen för ett år sedan för han
var för dålig. Det är en stenrik Parisbo som har tre olika
skärmar, en Apco Supra, en Edel Rainbow och en Advance. Alla
högprestanda/tävlingsskärmar. Rainbowen fick inte ens DHV3 av
tyska hängflygförbundet, vilket är deras tuffaste klassning.
De godkände den inte alls...
Nu flyger ju killen dessutom den största Rainbowen vilket ger
lägre tryck i skärmen och den får därmed lättare inslag men
har lägre sjunk. Han hade köpt den största modellen för att:
"Kunna dra stora öron..."
Nåväl, han hade fått inslag och skärmen hade sett ut som
en boll först och sedan rockat omkring mycket och slutligen
börjat flyga i samma ögonblick som han kastade nödskärmen.
Den som drar snabbt överlever, heter det visserligen men ibland
är det bättre att vänta. Inga rapporter på skador i alla
fall.
Jonas berättade vidare att Micke Jarås var med dem och jag
förstod vems den där gröna Phönixen var. Strax efter kom den
gröna Phönixen in över landningen gjorde massor med bus och
kom lågt in över klubbhuset och piloten slog en volt i selen
innan landningen. Inget snack om saken, det kunde bara vara
Jarås...
Träffade fler gamla "kändisar" på landningen,
bland annat Ola och Rickard. Gick och käkade pizza på kvällen
för det var helt tomt i kylen hemma hos oss. Gick på "Le
Grenier" (de har världens mäktigaste pizza. Den är
dubbelvikt och precis när man är mätt, hittar man en hel biff
inuti den...).
Pizzerian bredvid, Le Pergola har konkat likaså La Notte
(Samma ägare. Klarade inte lånen). Pergola var mycket bra som
pizzeria, Le Grenier är ungefär likabra så det gör inte så
mycket men La Notte är saknad. Båda är till salu så vi får
väl se om någon köper dem...
Beställde en stor kaffe efter maten men fick som vanligt bara
en äggkopp full med kaffe. De har löjligt små glas respektive
koppar till öl och kaffe i det här landet. Första gången jag
beställde kaffe och fick in en så'n där äggkopp, trodde jag
de kom med ett smakprov som man skulle godkänna, ungefär som
med vin, men hej vad fel jag hade ;-)
Idag, lördag, sol, mer än 30 grader varmt. Det är så varmt
att asfalten smälter på en del ställen.
Tog ett nerflyg på morgonen. Flög över Bourg på låg höjd
och tittade på marknaden, gågatan samt fotade vår lägenhet
från luften.
Vid landningen stod en ambulans parkerad och tittade
intresserat när folk kom in och landade. När sista man landat,
hörde jag ambulansföraren säga "Näha, ingen som hade
behov av en ambulans" och åkte. De har kommersialiserat
ambulanserna bitvis i det här landet och de verkar leta efter
kunder...
Upp på eftermiddagen igen för ett nytt heat i tävlingen.
Började inte bra. En äcklig unge lät som sjunklarmet på min
vario hela vägen upp i funken. I sittliften efter var det en
tokig hund som jagade de som åkte i liftkorgarna 10 meter upp.
Dåliga tecken med andra ord.
Jonas (flygkåtast av alla som vanlig) startade först och
ramlade ner till landningen. Vi andra väntade ett tag och sedan
startade några som lyckades kurva sig upp till Signal och
fortsätta. Vinden ökade hela tiden och det kom in moln.
Helt plötsligt när Rickard skulle starta kom en helikopter
sakta in mot starten och gick 50 meter bredvid de utlagda
skärmarna.
Vi kastade oss över alla utlagda skärmar för att de inte
skulle blåsa bort. Helikoptern landade bredvid lifthuset vid
Cachette, startade igen och snurrade sakta runt och satte ner
lite högre upp, lyfte igen och landade slutligen bredvid
lifthuset på cykelvägen och det dammade ju inte...
Tror han egentligen skulle fördragit den kulle vi använde
som start och han hade svårt att hitta en bra alternativ plats
att sätta ner på. Efter ett tag kom en kille som haltade och
satte sig i helikoptern och sedan flög den iväg igen.
Strax efter träffade jag Laurent (professionell puckelpist
åkare. Han flyter runt nu på sommaren och lär sig flyga skärm
med mera.). Han kom nerför pisten på sin VTT iklädd
ryggskyddsplatta och skydd över armarna. Han berättade att det
var hans bästa polare som kraschat på VTT och brutit armen på
ett dåligt sätt.
Vinden ökade mer och mer och vi tog liften ner igen via Arc
1600 där vi köpte goda bakelser som tröst för den inställda
flygningen och tog funken ner till Bourg.
Fick höra att Fredrik landat i ett träd. Dalvinden hade
varit väldigt stark och han hade backat ner på ett fält en bit
upp på berget men blåst sakta baklänges in i trädet. Han hade
åkt genom grenarna ner till marken utan att skärmen hade
fastnat i trädet så det var enkelt att komma därifrån
(skärmar i träd är ett helvete att få loss normalt).
Köpte öl på Super-U, en gick åt när kartongen gick
sönder på vägen hem, de övriga 23 stycken hade en strykande
åtgång i den 35 gradiga värmen klockan nio på kvällen.
Ping! Vi kommer nu påbörja vår taxfree försäljning....
Happy Landing!
|
|
