|
|
Salut Mec!
Det betyder "Tjena grabben!" och är mitt nya
favorit uttryck som jag lärt mig av Tomas som i sin tur
använder det jämt och ständigt.
Det gungade fortfarande efter mitt fyra timmars flyg när jag
vaknade torsdag morgon klockan elva och såg solen skina på den
klarblå himmeln. Nu börjar det rikta till sig vädermässigt,
men man ska ju inte ropa hej...
Tomas och jag gick till Super-U. Alpjägarna flög med sina
ljusblåa Gypaille skärmar över stan. På väg hem igen, såg
vi en gubbe som körde ut sin bil på stora vägen utan att se
bågen som kom från sidan. Bågekillen bromsade, fick sladd och
välte bågen på sidan. Gled förbi framför kylaren på bilen
som nu hade stannat och missade de mötande bilarna med en
hårsmån. Såg otäckt ut men gick bra. Killen på bågen fick
skinnjackan förstörd och bågen skrapad. Att påstå att han
var arg är en lätt underdrift...
På tal om bågar, Faff lånade Ludovics crossbåge och åkte
till Albertville. Blev stoppad av polisen i en fartkontroll. De
tyckte att om man kör 30 kilometer för fort som Faff gjorde så
ligger körkortet risigt till. Nu har ju inte Faff något
körkort för båge vilket är bra eftersom de således inte kan
ta hans bågekörkort ;-) Dock så ställde det till en del andra
problem. Faff hade inget leg med sig alls så Polisen kollade upp
bågen och såg att den var registrerad på en Ludovic men
oförsäkrad. Inte så fiffigt, tyckte polisen. Att Faff dessutom
"glömde" berätta för polisen att han inte heter
Ludovic ger väl inte heller några pluspoäng i sammanhanget....
Nu måste Faff gå till polisen och berätta att det var han
och inte Ludovic som körde. Sammanfattning: 30 kilometer för
fort. Inget körkort. Ingen försäkring. Inte uppgivit rätt
namn. Resultat: Böter av det högre slaget och eventuellt gratis
mat och logi nå'n månad. Bra jobbat Faff!
Börjar bli fet av all god mat som Örjan, Fredrik och Tomas
köper. Rena lyxfrukostarna. Det dräller av marmelader, ägg,
yoghurt. olika ostar, korv, müsli och så vidare. På kvällarna
är det korv-stroganoff och kotletter med mera. Inte bra för
vikten alls faktiskt. Och när jag för en gångs skull fastnat
för en sport, så är det ju en där man sitter ner, så från
flygningen får man inte mycket motion. Får nog åka till Val
d'Iseres glaciär och åka lite sommarskidåkning.
Det var inversion och 30 grader på starten vid Charmettes
denna torsdag. Vi satt och väntade på att termiken skulle komma
igång, men inte. En kille med en Minoa flög. Det var nog ingen
som berättat för honom att det inte gick att flyga så han
flög ändå. Som humlorna ungefär, de kan ju inte heller flyga
men eftersom de inte vet det flyger de. Fast i den här killens
fall kan det berott på skicklighet oxo.
Vi väntade ända till klockan sex innan vi startade. Det var
några som startade före oss och de ramlade ner allihopa. Utom
killen med Minoan, han kryssade omkring där uppe 100 meter över
starten....
Efter fem minuters flyg var vi alla nere på den stora
landningen. Tomas hade lovat att topplanda och plocka ner bilen,
något som vart lite svårt när man var 650 meter under bilen.
Vi lyckades slutligen hitta några andra att lifta upp med så vi
kunde få ner vår bil igen.
Fredag, sol klarblå himmel. Jobbade i butiken på morgonen.
Viveka och Dominique skulle åka till Chamonix för att fira
midsommar på Vivekas brors restaurang och bjöd in oss oxo.
Viveka åkte i förväg med Leo och Örjan som barnvakt vid
tre tiden. Innan hon åkte sade hon att det skulle vara bra om vi
andra kom dit senast sju. Dominique som hade lite att fixa skulle
åka med oss. När vi inte sett till honom vid fem tiden tyckte
vi det var dax att börja leta rätt på honom så vi åkte hem
till honom, men han var inte hemma.
Klockan halv sex efter letande både här och där, fick vi
tag på honom. Då skulle han bara hem och packa lite. Så strax
efter sex kom vi iväg.
Dominique tyckte det var bäst att han körde eftersom han har
mer körvana på de kurviga vägarna genom den trånga dalen till
Chamonix. Under 100 såg jag inte hastighetsmätaren en enda
gång. Vi kom i fyrhjulssladd (jag skojar inte) genom en del
kurvor i Fredriks gamla Opel Kadett.
Den har förresten gjort fem varv runt jorden men ser ut att
vara i nyskick. Dominiques Bluebird har gjort sex varv och ser ut
som man har släppt den från en helikopter. Det är nog det där
sjätte varvet som är det dåliga...
Vi kom fram på en timme femton minuter och bara en halvtimme
för sent. Dompan tyckte vi kunde säga att Fredrik kört, han
är norrlänning och då går det inte så fort och att det var
därför som vi var lite sena...
Viveka hade kört på mera normala två timmar och redan varit
på hennes brors, Johans, restaurang "Le Brevent"
tillsammans med ett trettiotal andra svenskar ett tag. De flesta
av dem bodde i Chamonix eller var nere för femtioelfte
säsongen.
De hade gjort en riktig midsommarstång som vi
traditionsenligt dansade kring sjungandes "små
grodorna". Efter det var det dax för sill, Kalles kaviar,
lax, kokt potatis, knäckebröd, ja hela paketet, inklusive
nubben. Alltihopa importerat från Sverige. Man blir lite
sentimental faktiskt när man får Kalles kaviar för första
gången på fem månader. Varmaste midsommaren jag varit på, på
länge, lite över 30 grader. Om man bara tänkte bort bergen
runtomkring så var det hela 100% svenskt.
Tomas sjöng en ny nubbevisa han lärt sig förra midsommarn:
"Det finns stunder i livet som man alltid har kvar. Det
finns lukter och smaker som man spar. Och när dörren står
öppen finns gemenskap för fler. Kom till Mc Donalds - Vi ger
mer."
Efter ett tag var A. Lattermann, Örjan, Fredrik och Tomas i
högform. Vi kom överens med en av tjejerna ur tjejligan som var
nere för tredje säsongen att vi skulle åka med till
Argentère, strax utanför Chamonix, där de bodde för det finns
ett schysst videohak där. De bor inte där för att det finns
ett schysst videohak där utan de bor bara där men så finns det
även ett schysst videohak där. Ja du förstår nog…
Felix från Felix och Felix (de "lätt" kända
svenska skidfotograferna) bor förresten i Argentère tillsammans
med ett antal andra kändisar. Om de bor där för det där
videohakets skulle eller inte vet jag inte. Uh, rörigt det här,
måste vara nubbarna som gjort ditt. Jag menar sitt…
Tomas fick köra eftersom det starkaste han druckit under
kvällen var lingonsaft. Han passade ändå på att köra två
varv i varje rondell vi passerade igenom. Och rondeller har de
gott om i det här landet...
En gång i världen hade fransmännen väjningsplikt för dem
som körde i rondellen, men de kom slutligen på att det inte var
så fiffigt så numera har även fransmännen samma system som
resten av världen dvs väjningsplikt för de som kör in i
rondellen.
Videobaren heter stället vi åkte till och de har massa
monitorer med olika skidfilmer. På en jätteskärm körde de
basejumping och fallskärmshoppning över alperna. Det var en
massa skibummande engelsmän samt en binge fransyskor runt ett
bord där de spelade "bygga torn med klossar - dra ut en bit
mitt i och lägg den överst" spelet.
Vi flöt runt som bäst när de ropade från baren: "Om
någon Tomas från Sverige finns här, så har han telefon".
Efter några förvånande blickar gick Tomas och plockade
samtalet.
När han kom tillbaks berättade han att det var Dominique som
ringt (hur han hittade oss är fortfarande ett mysterium...) och
att vi tydligen hade en av hans väskor kvar i vår bil.
Vi åkte tbax till restaurangen och gav väskan till
Dominique. Eftersom vi skulle flyga dagen efter tyckte vi det var
dax att slagga lite så vi åkte till campingen. Örjan och
Fredrik sov i tältet och jag och Tomas sov i bilen. Man ligger
ju inte på mage direkt....
Vaknade tidigt på lördag morgon i exakt samma ställning som
jag somnat. Jag klev ur bilen, försökte övertala ryggen att
det finns andra ställningar än halvböjt och tittade i det
vackra morgonljuset på de imponerande bergen runt omkring.
Bergen i "Cham" är väldigt branta och höga. Får
Bourgs berg att se ut som kullarna i dalarna.
Toppen på Aiguille Midi på 3900 meters höjd (Cham ligger
på 1000) såg vi rakt ovanför oss. Toppen på Mont Blanc låg i
moln. Vi kunde se alla de andra topparna, så gott som alla
mellan 3800 och 4200 meters höjd. De är taggiga och svarta.
Klart mäktiga. Och farliga. Det är ju inte för inte som alla
extremskidåkare, klättrare och andra dårar samlas här...
På bergssidorna är det 200 meter breda trädlösa gator -
det är där lavinerna gått. Nästan ända ner i dalen går en
av glaciärerna, "bossons", med taggiga isblock. Vilket
landskap!
Vi kollade in Meteons väderfax för dagen på
skärmflygklubbens anslagstavla och tog sedan liften upp till
"Plan Praz" på 2100 meters höjd. Det är en av
världens mest kända skärmflygstarter. Man startar under
kabinbane vajrarna till kabinen upp på Brevent. Hittills är det
bara en skärmflygare som fastnat i dem...
Vinden var från fel håll vilket indikerar att något inte
är som det ska. Ett bergssystem som det runt Chamonix skapar
helt sina egna regelmässiga vindriktningar, styrt av solen och
termiken.
Vi gick till starten på andra sidan och tittade ner till
landningen 1000 meter nästan rätt under. Man förstår ju
varför de började flyga skärm bland de här bergen. Det
räcker alldeles utmärkt med glidtal två för att nå
landningen. Det går lixom nästan att slänga sig ut utan skärm
och ändå nå fram till landningen…
Vimpeln nere på fältet (jo, den är jävligt stor) stod
nerför dalen men borde stått uppför. Det kom kalla vindstötar
nerifrån och uppåt, det borde kommit varma. Något var väldigt
fel...
Vi såg två andra skärmar starta från bergen på andra
sidan. När de kom ner i dalen stod de helt still och backade
bitvis. Vi började inse att flygningen kanske måste ställas
in.
Vi satt och väntade på bättre förhållanden och beundrade
den helt enorma utsikten. Vi satt en kilometer så gott som rakt
över Chamonix, en mycket vacker och charmig stad för övrigt,
och tittade ner på bilarna som åkte omkring där nere. Lyfte
blicken uppåt och tittade upp mot bergstopparna runtomkring och
insåg att det fortfarande är två kilometer i höjdled upp till
de flesta topparna och nästan tre till den högsta. Wow!
Vi tog slutligen liften ner igen. Det blåste ganska rejält i
dalen när vi kom ner. Gick och käkade och tog sedan en tur runt
stan. Knallade in i skärmflygshoppen och pratade med dem. Fhön
var kodordet vi fick när vi frågade rutinerade Chamonix flygare
vad som var fel på vädret och den skulle hålla i sig dagen ut.
Då slog det mig att jag hade stått och tittat på
informationstavlan uppe vid starten och läst om olika
väderförhållanden i Chamonix. I texten hade det bland annat
stått under vilka väderförhållanden Fhön uppstår. Och jag
hade kommit fram till att det stämde väldigt bra med hur det
såg ut idag men att de inte alltid hade rätt eftersom det inte
enligt Meteon skulle vara någon Fhön. Bestämde mig att lita
mer på lokala skyltar än på Meteon hädanefter…
De rutinerade flygarna berättade också att det var stor risk
för åska framåt eftermiddagen. Och de hade rätt. Så när det
började regna sent på eftermiddagen åkte vi hem. Det var andra
gången jag var i Chamonix utan att få flyga. Fast den här
gången fick jag ju i alla fall se starten...
När vi kom in i vår egen hemma dal var jag säker på att
bergen blivit lägre och flackare sen vi for...
Råkade ha TVn på, på kvällen, såg en kille som var
väldigt lik Jean Michel Jarre sitta i en stol på ett Café och
snacka med någon som helt plötsligt utbrast: "C'est Votre
vie!" (Det här är ditt liv) och sedan exploderade
fyrverkerier runt omkring på husen i god Jean Michel stil. Ett
värdigt sätt för Jarre att bli kidnappad på och körd till
studion. Och som i alla franska TV-program pratades det i sträck
men vi fick i åtminstone se lite kul bilder och sånt från hans
barndom. Klart kul att se karln prata och inte bara stå
överlycklig bland sina synthar. Och som gammalt Jean Michel
Jarre fan med alla hans vanliga skivor, och många av de ovanliga
releaserna i min samling, så var det ju bingo att snubbla på
det här programmet. Ibland har man tur!
Söndag. Regn (vart tog det fina vädret vägen?).
Kontrollerade skolans gamla Jaguar-skärmar i sporthallen, att de
hade rätt linlängd (dvs att ingen töjning uppstått) och att
linorna var i gott skick.
Fixade i butiken efter det och började måla. Viveka var där
med Leo. Helt plötsligt blev det ett jävla liv och sen kom
något farandes som träffade min arm hårt och stannade med ett
brak framför mina fötter. Det två gånger två meter stora
plåtskåpet hade vält när Fredrik ställde ett hyllplan mot
det (måste varit fransk konstruktion). Jag hade ett hål i min
T-shirt ärm och skrapmärken på armen som snabbt började dunka
och bilda ett rejält blåmärke. Tomas, oxo träffad, blödde ur
ett litet sår på armbågen. Leo som alldeles innan sprungit
omkring där skåpet hamnade var mirakulöst utanför butiken på
gågatan och lekte med stålborsten...
Tomas och jag gick till lägenheten, la tryckförband runt min
arm för att stoppa mitt blåmärke och plåstrade sedan om hans
armbåge samt stiftade ordspråket: "Man ska inte välta
plåtskåp i butik."
Ner till butiken efter ABCK-checken. (Andning, Blödning,
Chock, Kaffe) och jobbade vidare. Endast en av de tio
glasskivorna som följde med skåpet i dess fall var krossad.
Helt enormt!
På kvällen anlände fler svenskar till byn. Börjar bli
mycket nu.
Fredrik och Örjan gick på restaurang med Fredriks
föräldrar som var bland dem som kom. Tomas och jag passade på
att låna Örjans videokamera i smyg och gjorde Filmen:
"Geggarkvarten - en guidad tur." Fick "Lorry"
att se ut som ett seriöst program. Bäst är avsnittet när vi
stängde in kameran i kylen och knackade på. Till och med Örjan
tyckte filmen var mycket kul när han fick se den efteråt...
Måndag. Regn. Jobbade i butiken hela dagen.
Tisdag. Varmt. Sol på morgonen. Klev upp klockan sex och
målade på ett lager färg till nere i butiken på morgonen. Det
är gul väv som ska bli vit och det krävs mer än ett lager
för att täcka. Är uppe i tre hittills. Sov lite efter det och
gick sedan ner till franskan.
På eftermiddagen mulnade det på men vi tog ett nerflyg från
Charmette och målade sedan klart på kvällen.
Var inbjudna på varma mackor och fotbollsfest klockan tio på
kvällen hos Dompan & Viveka. Sverige - Brasilien spelade.
Mycket liv var det på de fotbolls intresserade gossarna. Leo
(deras 1-åriga son) sprang dessutom omkring och hällde glass
överallt. Sverige vann slutligen matchen med 1-1.
God natt!
Gäsp!
Onsdag. Skulle klivit upp klockan fem, larmet ringde då men
ingen lyckades komma upp. Klockan åtta på andra försöket,
lyckades vi. Packade in grejerna i bilen och åkte mot Saint
André les alpes. Ett av världens allra bästa flygställen.
VM i skärmflyg gick där 1991. Det är ganska starka
förhållanden i Saint André, så de la VM i september så även
de mindre erfarna länderna skulle kunna delta. Vi, fyra
super-erfarna svenska spitzenpiloten med alla minst 1000
flygtimmar var (not! ;-) åkte alltså ner i skiftet juni/juli
då termiken är som värst. Ärligt talat så är det
Tomas som har flygit mest av oss och han är snart uppe i 100
timmar...
Stannade i Grenoble och handlade mat på ett sånt där
hypermarket. Mc Donalds låg bredvid eller snarare i, så där
käkade vi frukost. Det blev en Big & Co. Tomas på Anet får
därmed snart ett nytt brickunderlägg på franska i sin
brevlåda.
Vi började med en ny sport, i varje by vi körde igenom
tutade vi och vinkade när vi mötte flickor. Kul tidsfördriv.
Roligast var tjejen som duckade som om vi kom ovanifrån. Hur
kunde hon veta att vi var flygare? ;-)
Framme i Saint André strax före fyra. Sidvind och mycket
kraftig termik som gick uppför berget. Vimplarna stod nästan
rakt uppåt. Gick inte att starta. Det är ett känt fenomen med
Saint André: kommer man inte iväg innan termiken drar igång
fullt runt klockan ett, då får man vänta till kvällen innan
det går att starta igen.
Vi käkade lunch medan vi väntade. Banan doppat i Nutella.
Ser ut som skit, bokstavligt talat, men är ganska gott faktiskt.
När det inte blivit bättre efter tre timmar, åkte vi ner
igen för att ta in på campingen. På vägen ner mötte vi Faff
och Manu med flera. De var i Saint André för att ta några
delmoment i deras skärmflyginstruktörs kurs. Det är en hel
vetenskap att bli instruktör här. Rena högskole studierna.
Massa teori om psykologi, fysik med mera.
Torsdag. Stora promenaddagen. Tror aldrig jag gått så mycket
på en dag med skärmen på ryggen. Dagen började med att vi
blev väckta av tre stycken stora attack helikoptrar som kom 60
meter över campingen i värsta Vietnam stilen.
Tog en dusch och letade sedan efter toan. Hittade enbart
sådana där med två plattor för fötterna och ett hål
emellan. Rena prickskyttet...
Åkte upp till starten via själva byn, Saint André. Den ser
ut som alla franska byar gör det vill säga, det ser ut som det
är krig där. Grått, dammigt och husen är kantstötta. Nu har
det ju faktiskt varit två krig som passerat, men det gör ju
inget om man städar efter dem.
En annan sak som fascinerar med Frankrike är att det är
hundar som springer lösa överallt. De är livsfarliga, helt
plötsligt ser de "Fido" på andra sidan gatan som de
vill hälsa på och då väntar de lixom inte på grön gubbe
innan de springer över gatan. Många bilar är det som har
tvärbromsat.
Startade 12.37. Kom lägre och lägre hela tiden. Flög inte
koncentrerat. Kom upp över starten två gånger men rasade
slutligen ner så lågt att jag var tvungen att börja planera
var jag skulle landa. Brakade ner på en åker eftersom jag inte
nådde fram till den officiella lilla landningen. Försökte
hitta termik för att ta mig dit över de svarta stora stenarna
men det skakade bara lite. Nästan all sten är svart i Saint
André en av orsakerna till den bra termiken.
Klev ur åkern så försiktigt jag kunde för att inte reta
upp bonden och packade skärmen på sidan av fältet. Gick ner
till vägen och krockade med en tjej som kom med en skärmsäck
på ryggen. Hon hade landat på den officiella lilla landningen
och var oxo på väg mot Saint André. Det är fyra kilometer dit
och vi pratade på franska om flygning hela vägen medan vi gick
i 30 graders värme med 18 kilo på ryggen. Bra träning för min
ölmage samt bra träning för min franska. Lyckades lista ut att
hon skulle jobba i Saint André på skärmflygskolan.
Eftersom bilen var uppe på starten och Tomas, Örjan och
Fredrik fortfarande flög, så började jag gå upp igen den 7
kilometer långa vägen till starten 600 meter upp. Grisvarmt och
ingen skugga alls, solen låg rakt på den bergssida som vägen
går uppför. Och just det faktum att det var uppför gjorde det
ju inte lättare. Inte de 18 kilona på ryggen heller.
När jag kommit halvvägs fick jag äntligen lift med ett par
deltavingsflygande holländare i en bil. Uppe på starten igen
vid tre. Termiken var kraftig och det blåste rejält på starten
på grund av den. Tomas hade gått på sträcka och rasat ner 14
kilometer längre bort men Örjan och Fredrik höll sig längst
det 7 kilometer långa berget. Pratade med dem per radio och de
tyckte det var ganska okey ute i luften.
Det var svårt att starta i den hårda vinden. Var lite ivrig
att komma iväg och tog första bästa chans när termiken
lugnade sig lite. Fick upp skärmen snett och höll på att dras
över toppen släpad av skärmen. Med 28 kvm tyg mot vinden är
det lite svårt att hålla emot...
Vevade in bromslinorna så snabbt det bara gick och fick ner
skärmen och stopp på mig själv och skärmen innan toppen. Hade
smart nog ställt mig lite längre ner för att ha lite marginal.
Man har ju varit med förr...
Fick hjälp av en av holländarna att ankra upp mig inför
andra försöket. Väntade och lärde mig termikens cykler lite
bättre och väntade ut den lugnaste perioden. Drog upp skärmen
baklänges utan problem, hade grejat det utan hjälp faktiskt men
det är skönt när två kan hålla emot ifall skärmen kommer
upp snett.
När skärmen kom upp, han jag nästan inte vända mig om
framåt innan jag steg som en kork rakt upp. Det var lite hoppig
och stökig termik. Kände att jag inte hade koncentration att
åka omkring på samma berg i upp till fem timmar (termiken
håller på tills solen går ner men blir lugnare och lugnare mot
kvällen. Hade minst två, tre timmar starka förhållanden
kvar).
Det steg med upp till plus fem och sjönk med lika mycket
mellan blåsorna. När man gick mellan sjunk och stig och vice
versa studsade man omkring ganska mycket. Fick passa skärmen
hela tiden för att den inte skulle slå in.
Jag behövde något mål för att hålla hjärnan igång och
koncentrera mig på. Det brukar vara ett bra trick att vara på
väg någonstans så kan autopiloten inom mig få flyga skärmen
och mitt medvetna jag (nåja) koncentrera mig på vart jag ska.
Kom på att de vid VM 1991 flög rakt över dalen till berget
mittemot (Jag var nere för svenska skärmflygförbundets
räkning som fotograf och reporter eftersom jag var chefredaktör
för deras medlemstidning "Kollaps" då. Världens
bästa skärmflygtidningsnamn förresten...).
Jag skulle alltså ta VM-rutten. Hade 200 meter över start
när jag drog ut över dalen. Gick jättebra halva vägen. Det
steg nästan hela tiden. Halvvägs ut i dalen gick jag ur
stigområdet och kom in i sjunk på minus fyra, helt normalt när
man går ur en blåsa. Upp med bromsarna för att snabbt flyga ur
sjunket så fort som möjligt och komma till nästa blåsa.
Nästa blåsa kom aldrig. Varion stod på minus fyra hela
andra halvan av dalen. Jag landade vid foten av berget på andra
sidan. På dagens andra åker närmare bestämt. Kom ihåg att de
som hade haft dåligt med höjd över starten när de drog över
dalen under VMet oxo bombade ner ute bland fälten. Ibland måste
man tydligen lära sig av sina egna misstag, att se andras
hjälper inte....
Till Saint André var det åtta kilometer. När jag efter
mycket bök kom ner till vägen började jag gå på den
"lätt" varma asfalten. Två bilar passerade men ville
inte stanna och låta mig åka med.
Hade blåsor under fötterna på grund av värmen och allt
gående i kängorna. Sensmoral: Hittar man inte blåsorna i
luften får man dem under fötterna.
Efter fyra kilometer kom jag ner till den stora vägen och
fick skjuts de sista tre kilometrarna till Saint André. Fick gå
den sista kilometern ner till den stora landningen. Tänkte
försöka hitta någon att åka upp med igen. Krockade med Tomas
och Fredrik. Tomas hade liftat tillbaks och Fredrik hade flygit
ner för han var trött. Örjan flög fortfarande omkring där
uppe runt berget. Att karln inte dog av tristess är ett under.
Att timme efter timme ligga runt samma ställe är inte kul i
längden lixom...
Hittade ingen som skulle upp så vi gick en kilometer dit
vägen mot starten börjar. Tomas började gå upp eftersom vi
inte skulle ha en chans att få lift på tre. Fredrik och jag
stannade och satt vid början av vägen. Efter en kvart stannade
en bil, de kunde ta en av oss sade de på franska. Jag tyckte det
var bäst att stoppa in Fredrik eftersom han inte kan språket
och jag inte ville lämna honom ensam därnere.
Jag satt ensam kvar och väntade men det kom ingen bil på en
kvart så jag började gå trots blåsorna under fötterna. När
jag kommit halvvägs stannade en minibuss med deltavingar på
taket. Jag hoppade in där bak och i samma ögonblick jag kom in
i bussen sade en av dem som satt där bak: "You again!"
Det var samma holländare som tidigare på dagen men i en
minibuss den här gången.
Uppe på starten var Tomas redan i luften. Han hade fått
skjuts med de som bara kunde ta en av oss där nere eftersom de
tyckte så synd om Tomas som gick uppför den varma långa
vägen. De hade visst haft lite dåligt samvete för att de inte
tagit med mig upp...
Något som är kul med Saint André är att det är mycket
flickor som flyger. Ja, de är ju fortfarande i kraftig minoritet
men det är klart fler än vanligt.
På kvällarna ska alla flyga. Dels är skärmflygskolan där
med sina elever samt alla locals som kommer från sina arbeten
plus alla gästande piloter. Det är kö till starten.
Eftersom det är ganska lätt att stanna kvar i luften på
kvällarna, ligger mellan 40 - 60 skärmar och snurrar runt som
en stor bisvärm. Det är farligt, jobbigt och jävligt vackert!
Det stiger och sjunker skärmar om vart annat i en slags tre
dimensionell dans.
Fredrik var nästan högst av alla hela tiden. Det gick inte
att komma över honom trots att jag kämpade som f-n. Jag var
nästan uppe på hans nivå några gånger men nådde inte ända
upp. Var uppe på 2200 meter som högst (starten är på 1500).
Jag höll mig så högt som möjligt eftersom det var mindre
skärmar däruppe än längre ner. Jag tycker det är lite
jobbigt att flyga omkring med så mycket folk runtomkring mig. En
del verkar inte ha riktig koll på vart de andra är och flyger
så de är svåra att förutse vart de tänker ta vägen.
Såg någon dåre nere vid berget som drog 360, mycket
kraftiga wing-overs nära berget, drog in A-paketet och lekte
värre. Påminde mig om Sebastian Bouquins uppvisning på Saint
André starten precis före ett av VM-heaten. Han är världens
duktigaste (och kanske galnaste) konstflygare med skärm och var
förflygare på VM. Undrade om det möjligtvis kunde vara han
denna gång också.
Tomas var länge därnere i gröten och fipplade och donade
för att lyckas topplanda. Det var svårt, han steg hela tiden
när han försökte gå in mot berget. Han lyckades slutligen
dyka in i sidled och landade med en kullerbytta.
När det nästan inte lyfte längre gick jag in och gjorde en
busenkel, skitsnygg topplandning. Pratade med Tomas där på
starten. Han undrade om jag sett Faffs alla 360 med mera. Jaja,
det stämmer tänkte jag, klart det var Faff som var dåren som
flugit där nere. Jag hade inte känt igen skärmen för det var
hans tävlingsskärm med sytrådstunna linor (för att få lågt
luftmotstånd).
Tomas skulle köra ner bilen så jag startade igen och flög
mot den stora landningen vid sjön. Flög två meter från
bergssidan i lätt medvind, rakt igenom de tre grytorna: Flyget
kan sammanfattas sä här: Träd och buskar som visslar förbi
nära. Träd och buskar som visslar förbi nära. Över kanten in
i grytan, stor gryta med massa luft runtomkring, in över kanten
på andra sidan och så träd och buskar som visslade förbi
nära igen. Och så höll det på tre gånger. Wow! Vilken
fartkänsla, som att åka helikopter i Cinema 2000 när de dyker
över bergskammar. Det var bland det häftigaste jag varit med om
i flygväg. Var väldigt sugen på att sparka på topparna på de
små granarna och buskarna men avhöll mig...
Precis när solen började gå ner landade jag i medvind
samtidigt som Faff gjorde 360 ändå ner i backen med vingspetsen
en meter från marken och avslutade med en kraftig urgång och
perfekt mjuk nedsättning av fötterna. Klasskillnad mellan
piloter? Nä, det tror jag inte på...
Faff var sur för att han inte hade haft koncentration och
gjort en dålig 360 landning. Sista varvet var alldeles för
klent tyckte han. Det ska vara mycket hårdare så skärmen står
nästan lodrätt. Det är Sebastian Bouquins gamla paradnummer
som Faff lärt sig.
Faff var dessutom sur för han hade "bråkat" med
killen som har ansvaret för Saint André starten på
flygklubben. Han hade flugit upp bredvid Faff och skrikit åt
honom att leka någon annanstans än över starten. Faff med sitt
franska temperament hade surnat till och flygit så nära killen
att han hade gått på hans skärm med fötterna och ropat
tillbaks "Jag hör inte vad du säger, ropa högre!"
Killen, oxo fransman med franskt temperament hade gjort lite
s-svängar framför Faff "som hämnd".
Faff hade kontrat med att trycka acceleratorn i botten och
flyga om killen och sedan göra 360 runt honom. Faff var nästan
beredd på en fortsättning på "fighten" nere på
landningen. Ja, dessa bröder....
Träffade Örjan på landningen och han berättade att han
hade dragit iväg på sträcka. Örjan hade gjort det rätta,
tagit ordentligt med höjd samt valt berget snett bakom som
ligger bättre till för eftermiddags sol än det jag försökte
komma till. Han lyckades till och med ta sig tillbaks till
landningen. Snyggt jobbat!
Fredag. Vaknade av ungar som skrek i sträck. Inte samma unge
utan olika. De byttes av hela tiden. Två tyska familjer hade
kommit under natten och stod nu 30 meter ifrån oss. De hade
totalt fem ungar och en när en av ungarna slutade grina,
började en annan.
Startade strax efter ett. Hoppigt med mycket stig och sjunk i
början. Ganska mycket skärmar i luften. Jag kurvade upp mig
högt och såg alla skärmar ovanifrån så gott som hela tiden.
Till och med Fredriks. Yes!
Efter en timme var det bara vi fyra svenskar som snurrade runt
i molnbas på 2700 meters höjd, 1150 meter över start. Nytt
pers igen! Vi låg där tillsammans med två deltavingar. Alla
andra skärmar hade gått ner och landat. Det var ganska lätt
att hålla sig kvar mellan 2200 och 2700 meters höjd.
Vilken utsikt det är från 2700 meters höjd! Bergen runt
Saint André är inte högre än 1500 meter så det var mer än
1100 meter ner till bergen runtomkring och ner till dalarna var
det 2000 meter. Från den höjden ser man hur "långt som
helst" kan jag berätta.
Det började bli svårt att penetrera den tilltagande nordliga
vinden och vi bestämde oss för att gå ner och landa. Tog höjd
för att undvika topprotorn och drog i medvind över kanten mot
stora landningen vid sjön. Det sjönk med minus fyra hela
vägen. Lite turbulent över fältet, svängde runt mot vinden
och stod nästan still och sjönk ner mot fältet fortfarande med
minus fyra.
Örjan hade haft ett inslag 50 meter över fältet där 60% av
skärmen slog in. Linorna hade hängt ner runt händerna på ena
sidan. Nice? Not! Själv gjorde jag en "vanlig" rakt
uppifrån landning efter en timme femtio minuter i luften.
Där stod vi på landningen alla fyra med bilen uppe på
starten. Ingen som skulle upp förrän på kvällen. Tomas tyckte
han kunde gå upp och promenerade iväg.
Medan vi väntade på att Tomas skulle gå upp och hämta ner
bilen, gick Fredrik och jag gick till affären och köpte glass.
Jag krockade med tjejen från skolan igen. Hon var imponerad av
att vi flugit mitt på dagen och varit uppe på 2700 meters
höjd.
Knallade omkring på fältet och pratade med lite andra som
oxo flugit. Pratade med en italienare på franska. Han hade haft
en rejält inslag uppe vid molnbas där skärmen sett ut som en
rosett. Framkanten hade passerat 20 centimeter från hans huvud.
Min Phönix slog inte in en enda gång. Tur eller bra
konstruktion?
Helt plötsligt såg jag en kille som såg bekant ut. Pratade
med honom, och visst var det Alain, en kille som jobbade åt
Dompan för två år sedan. Han har en schweizisk fru så han kan
tyska oxo. Han kände igen mig efter en liten beskrivning och
gratulerade till att jag lärt mig franska.
Tomas kom ner med bilen. Han hade fått skjuts upp efter att
ha gått halva vägen (är det någon slags magisk punkt?). In
med grejerna och iväg norrut igen.
Hörde på radion att de stiftat en ny lag. Man får inte
använda engelska ord i reklam längre. Bara franska. De hade
redan en lag om att man inte får ha engelska ord i
företagsnamn. Så numera kommer SC'ALP FM få byta till SC'ALP
MF. eftersom det heter Modulation de Fréquence och inte
Frequence Modulation på franska.
På vägen hem såg vi ett skolboks exempel på ett CB som
Tomas tog upp en hel rulle film på genom bilfönstret.
I Digne, körde vi in på Mc Donalds och jag käkade en Mc
Bacon (Den har ni inte i Sverige?). Kan berätta att Clocks bacon
burgare är bättre. De hade massor av kul franska broschyrer med
kartor över hur en Mc Drive ("Drive Thru" i Sverige)
fungerar och hur näringsrik deras mat är och så vidare. Så nu
har jag massor med nytt material att bomba Tomas på Anet med ;-)
Vi åkte hem via Chambery för vi skulle hämta en polare till
Fredrik och Örjan. Vi turistade i stan och försökte att inte
se ut som turister. Fin stad, mysig gamla stad. Vi gick runt i
shorts halv elva på kvällen i 30 grader värme. Tror inte vi
lyckades så bra med våra antiturist ambitioner, helt plötsligt
stannade en bil bredvid oss och föraren hoppade ut och frågade
på norska om vi var svenskar möjligtvis och visste var ett bra
hotell låg...
Polaren dök inte upp så vi åkte hem till Bourg, när vi kom
hem hade de rivit kåken som stod bredvid vår när vi åkte. Det
är parkeringsplats nu. De var bra snabba på att få ner den
kåken. De hade hållit på och fisigt omkring i två veckor med
rivningen utan att det syntes alltför mycket, men slutspurten
var uppenbarligen enorm. De måste lagt in högväxeln för att
bli klara till helgen då sommarturistsäsongen började.
När vi kom in i lägenheten satt Mårten och en annan polare
till Fredrik och Örjan där. De hade kommit med tåget under
dagen.
Lördag. Fick emailen på morgonen. Tomas på Anet skrev
angående mina gamla höjd rekord på 1000 meter över start samt
4 tim 12 minuter i luften: "Det verkar som om ett litet
grattis är på sin plats..." Och fortsatte med: "Jag
får tacka för de tjusiga franska McDonalds brickunderläggen,
hmmm... man kanske skulle börja samla på dylika ;-)" En
får bocka för gratulationen och lovar att samlingen ska ta sig!
Tre svenska skärmflygande tjejer, Kristina, Cattis & Anna
kom. Dessutom dök Örjans och Fredriks andre polaren (han vi
skulle hämtat i Chambery) upp. Börjar bli väldigt mycket
svenskar här nu.
Det var olidligt hett. Metéon pratade om 36 grader. Flög 1
timme 50 minuter på Charmettes på kvällen. På väg ner när
termiken slutade uppe på berget låg vi och nollade på
restvärme över dalen. Jag låg ett tag och kurvade med en
fågel i en blåsa, men han var definitivt duktigare och hade
säkert bättre prestanda (nå'n som vet vad fåglar har för
glidtal, min sjunk och max hastighet förresten?).
Eftersom nästan alla rasat ner samtidigt låg nu 30 skärmar
i en klump och alla försökte nolla och hitta småblåsor men
hela klungan sjönk sakta. Jag ville inte behöva landa med 10
andra samtidigt så jag lekte med lite 360 som säkert såg
jättefåniga ut om man sett Faffs 360 tidigare men med sju
meters linor så blir g-krafterna ganska rejäla. Drog därefter
ner A-paketet på höger sida och sjönk snabbt ifrån alla andra
ner till landningen.
Såg Fångarna på fortet på TV:n på kvällen. Det är exakt
samma som den svenska versionen, endast programledarna och
deltagarna är olika. Det är faktiskt fransmännen som uppfunnit
det hela. TV4 har som flera andra utländska TV-bolag köpt in
sig. Kolla nästa gång på eftertexterna så får du se hur
många svenska namn mot franska du kan se.
Idag, söndag. Efter en natt med alldeles för mycket värme
att sova i, blev jag väckt av Dominique klockan sju. Han
behövde en chafför till kursen de skulle hålla. Återigen mer
än trettio grader, skitmulligt att köra minibuss i den värmen.
På väg nerför berget, var vägen invaderad av folk som sprang
uppför i nå'n slags tävling. Det finns tydligen folk till
allt....
Åkte upp på Charmettes och såg fram emot ett två timmars
flyg. Blev ett tio minuters. Ingen termik kvar på grund av
stabil temperaturskiktning under 1500 meter (starten är på
1450). De som startat mer än 30 minuter tidigare gjorde molnbas
och några var uppe på 3600 meters höjd.
De pratade på radion, på FFVL:s frekvens (Federation
Français Vol Libre dvs Franska Fri flygar förbundet) om att en
kille hade brutit armen uppe på Aiguille Grive i samband med
flygning. Han hämtades ner med helikopter. Vet inte mer för
tillfället. Återkommer med vidare rapporter.
Till dess!
|
|
