|
|
Tuff tuff tut!
Klev upp tidigt på fredagen, tog mina grejer i en rygga och
gick i regnet ner till tågstationen.
Skönt installerad i kupén, på en plastig läderimitation
till soffa, började jag läsa Neal Stephensons "Snow
Crash". Den är inte bra. Utan jävligt bra. Och rolig.
Jävligt rolig. Cyberpunk när den är som bäst. När man läser
om handlingen på baksidan av boken, får man den där:
"Nah, kan inte vara bra" känslan. Bara det
faktum att huvudpersonen och givetvis hjälten i boken jobbar som
pizzalevererare...
Rickard, kollega på World Import, rekommenderade boken till
mig och hade jag inte blivit rekommenderad andra bra böcker av
honom tidigare, hade jag nog aldrig plockat upp "Snow
Crash".
Tittade ut strax efter Landry och såg en stor 12 meters
segelbåt stå på en villatomt. Det vore väl ganska normalt om
det inte var för blommorna de planterat i hela båten samt att
båten står mitt i alperna med närmsta hav 50 mil bort...
Kom till Annecy på eftermiddagen, det regnade faktiskt även
där, men Petra kom och mötte mig på stationen glad som en
solstråle. Vi kastade in grejerna i den lägenhet hon hyr
tillsammans med en skotsk tjej mitt i Annecys gamla stad.
Vi gick därefter till ett av studenthemmen och käkade lunch.
Förrätt, huvudrätt (tre olika att välja på) samt efterrätt.
Hiskligt dyrt nästan, 12 FF för alltihopa :-)
På vägen tillbaka tittade vi på segelbåtarna i hamnen.
Jajamensan, Annecy har en stor hamn med massor av segelbåtar.
Ser ut som vilken svensk marina som helst faktiskt. Det enda som
är lite fånigt i sammanhanget, är att Annecy är en alpstad
och det inte finns något annat att segla i än Annecysjön och
den cyklar man runt på lite över en timme...
Tbax i deras Barre, träffade jag Ellen, Petras
lägenhetspolare. Var jag glad eller var jag glad. Hon pratar
riktig engelska! Inte fransmännens Peter Sellers engelska, utan
"The queens british english" marinerad med lite skotsk
dialekt. Wow, me in heaven!
De har bland annat. Radio NRJ i Annecy. Jupp, samma NRJ som
hemma, fast givetvis med franska DJ's, men det märks inte så
mycket för till och med jinglarna är de samma som hemma. NRJ
är faktiskt ett fransk påhitt från början och de sprider sig
visst som ringar på vatten över hela Europa.
Annecy, förresten, är Europas vackraste stad. Nej, det är
inte jag som hittat på det. Stadfan har gått och blivit
utnämnt till det mer än en gång. Och jag måste nog hålla
med. Annecys gamla stad är verkligen mysig. Påminner mycket om
gamla stan i Stockholm, men med 20 västerlång gator. Dessutom
rinner två stora floder rakt igenom. Mycket broar är det. På
kvällen styrde vi stegen till en restaurang och slaffsade i oss
deras meny.
Trots Metéons vanliga snack om "perturbations" och
"nuages", dvs lågtryck och moln, bestämde vi oss för
att cykla till "Gorges du fier". "Gorges"
betyder hals och "Fier" är en flod.
Vi knallade ner till en sportaffär och hyrde en jonne åt
mig. De hade ingen V.T.T. som vi frågade efter inne, men väl en
V.T.C. Vi försökte fråga vad det var för något, men fick en
motfråga om vart vi skulle som svar. "Gorge du Fier",
sade vi. "Då blir en V.T.C. utmärkt", sade de och
hämtade en 18-växlad cykel som såg ut som lite klenare version
av en V.T.T. Väldigt lätt och modern. Såg dyr ut att hyra.
50 FF senare var vi på väg. Kom fram till att V.T.C. står
för "Vélo Tous Chemin", dvs cykel för alla vägar.
Och det var nog ett bättre val än en tung V.T.T. Den 20
kilometer långa vägen till Gorges du Fier är ju inte den
planaste i världshistorien, så de där 18-växlarna gjorde
nytta i de jävligt långa uppförsbackarna. Ta ett råd och åk
aldrig på cykelsemester i alperna...
Väl framme, halkade vi oss ner i leran till kanten av den
forsande floden som går som i en canyon och käkade lunch i
väntan på att de skulle öppna grindarna in till själva
"Gorge du Fier" igen klockan två. Det här landet är
stängt mellan tolv och två på dagarna. Så även
turistattraktionerna. Nåja, det gjorde inget vi hade gott om
lunch med oss.
Klockan två öppnade de så igen och 22 FF senare kunde vi
gå in i den smalaste delen av canyonen. Man går mellan 28-35
meter över flodens normala vattenstånd på en smal avsats som
påminner mycket om landgången på en båt. Den är fastbultad i
den ena av de två helt vertikala bergsväggarna. Den är byggd i
slutet på 1800-talet och känns jättesäker att gå på
tillsammans med 100 andra turister med en argt forsande flod
under fötterna. Jodå, jag lovar...
På vissa ställen är det så smalt mellan bergsväggarna att
man kan ta i väggen på andra sidan. Hela tiden är det ca 50
meter upp till kanten, så canyonen är alltså 70 - 80 meter
hög. Det finns en djupmätare placerad på sidan med olika
"hi-scores" markerade. Som bäst var en dag i september
1960 då vattenståndet var cirka 15 meter över
"landgången". Hoppsan!
Väl tbax i Annecy, tog vi bussen till Carrefour, ett
supermarket i utkanten av stan. Det låg ett Mc Donalds precis
bredvid, och det måste jag nog erkänna, det var ju nära...
Carrefour är inte ett supermarket egentligen, det är ett
hypermarket (deras påhitt, inte mitt), men de har rätt.
Carrefour får B&W att se ut som Seven-Eleven. Enda problemet
är att det är så franskt. De har tre olika sorters pingisbord,
men bara en sorts chips. Och ska man storhandla inför en
födelsedag, är man mer intresserad av det senare....
Klockan åtta, precis när de stängde, hade vi lyckats hitta
allt vi behövde. Det var en liten rysare där ett tag när vi
insåg att de inte har färdig-gjorda tårtbottnar i det här
landet, men farbror Lattermann hittade slutligen runda
sockerkakor som man kunde skiva.
450 FF senare kom vi ut med 8 stora kassar käk och vin till
busshållplatsen och insåg att sista bussen gått och att det
inte är mer än 5 km till Annecy...
Efter att ha försökt få lift i 10 minuter stannade faktiskt
en tjej i en stor leveransbil som hade gott om plats för oss och
våra kassar och vi fick skjuts nästan ända hem.
När vi kom in i lägenheten var käket som Ellen rört ihop
precis klart. Det var tre kurskamrater till Petra och Ellen där
på besök, en tjej från Sverige och en tjej från Japan samt en
kille från Tyskland. De har bestämt att när flera olika
nationaliteter träffas tillsammans så blir språket minsta
gemensamma nämnare, dvs franska. Och franska är ju A.
Lattermanns favoritspråk...
Vid 10-tiden dök det in ytterligare lite folk. Bland annat
två killar från Alsac, en tjej från Tjeckoslovakien. Franska,
franska och franska. Fast jag fuskade lite, pratade både
svenska, tyska och engelska långa stunder. Alsacerna och tjejen
från Tjeckoslovakien pratade mycket bra tyska.
Klockan ett lyckades vi enas om att gå på disco. Efter en
mycket intressant bilfärd med 30 motorstopp kom vi fram till
discot. På bra franskt manér, hette discot
"Metropoly's" vilket ger rätt uttal av
"Metropolis" om man är fransk.
DJ:n som trodde han jobbade på radion pratade mellan låtarna
och i låtarna. Jag var väldigt nära att be om en molotov
cocktail i baren, för är det något jag hatar, så är det DJ's
som pratar på discotek. Att det var på franska gjorde det ju
inte direkt bättre.
Jag accepterade dock slutligen mitt öde, men tog åter upp
planerna på att invadera DJ båset med den där cocktailen när
han började med att räkna till tre strax före varje refräng
och på tre, drog han ner volymen. Funkar jättebra med 200
stycken halvfulla "fjortisar". Speciellt om man spelar
"Buffalo Soldiers", jag vet, för jag har spelat på
fritidsgårdar i Sverige. Men på ett lätt glesbefolkat discotek
i Annecys utkanter den här kvällen (pingst åker många bort)
var det lixom ingen succé. Det är i och för sig helt okey att
testa en gång, men efter 10 låtar utan att någon sjunger med
alls, och det följaktligen bara blir pinsamt tyst, borde man
lära sig att det inte kommer funka de närmsta 20 kommande
låtarna heller....
Jag har alltid trott att spänniga ytisar på discona var
något unikt för Sverige. Inte då. De är precis likadana här,
fast 10 gånger värre. Undrar om det är närheten till ekvatorn
som styr spännigheten?
Vi dansade i alla fall. DJ'n hade slutligen gett upp med att
dra ner volymen och pumpade schysst techno utan att ens säga
nå't och hade faktiskt den goda smaken att låta stroblighten
blinka med 1 Hz i 10 minuter. Väldigt roligt att hoppa omkring i
det pulserande ljuset och vifta med armarna. Effekten blir som i
en gammal svartvitt film som går ryckigt och för sakta. Fast
man ska nog inte ha anlag för migrän, i Sverige får man enligt
lag inte köra strobben mer än en viss tid. Jag har glömt bort
hur länge det är exakt, men det är nånstans mellan 10 och 30
sekunder. Det är definitivt inte 10 minuter i alla fall...
Vi bestämde oss för att gå över till haket bredvid, eller
"lådan" som de säger här. Det är en
"rocklåda" och efter klockan tre på natten är
inträdet gratis. En fransk rockgrupp stod på scenen och pumpade
allt mellan ZZ-Top och AC/DC inspirerade låtar. De hette
"The Darnaby's" och är ett kompetent tremanna band.
Gitarristen/sångaren var mycket professionell och lirade
overkligt bra. En sträng gick av på hans gitarr mitt i ett
gnisslande solo, men han bytte bara gitarr till en reserv lite
lugnt. Coolt!
De spelade Kiss gamla "I was made for loving you" i
en grymt bra version rent musikaliskt. Nästan mer tryck än Kiss
egen version på Alive III (vilket är den tyngsta live de
gjort). Fast Paul Stanley i Kiss har ju inte Peter Sellers accent
och sjunger följaktligen inte "Aaaaj wjos mjäd öv löving
jö". Och han sjunger oxo "I was made for loving
you" och inte "I was made of loving you".
Nåja....
Söndag dag vaknade vi klockan ett, skippade frukost och
satsade direkt på lunch. Insåg att fransmännens
"dejeuner" för lunch och "petit dejeuner"
för frukost inte är så dumt ändå.
Klockan fyra kom det upp lite folk och vi gick i samlad klunga
5 km för att se "Aristocats" dubbad till franska.
Bortsett från någon tillhörande förälder till alla franska
ungar och så var vi de enda vuxna på bion....
På kvällen kom Frank och Thomas upp till lägenheten. De
går på universitet på någon teknisk utbildning och försöker
bland annat att lära sig engelska, vilket inte är lätt för
fransmän. Speciellt inte uttalen. Och framför allt inte
"H"-ljud. De använder ju inte "H"-ljud alls.
"I hate you" blir alltså "I ate you" vilket
inte är riktigt samma sak.
Ett annat stort problem är ord som "three" och
"thank you". Den senare brukar bli något som mer
påminner om "fuck you" och det har många fransmän
på besök i England fått erfara att det inte är så hälsosamt
att säga till en hjälpsam dam.
Ellen hjälpte dem öva på en pryl de skulle läsa upp om att
köpa en biljett på en flygplats. Många glada tillrop med
förslag på bra kommentarer från alla som redan kunde engelska
duggade in. På frågan om hur gamla barnen var kom förslaget
att de skulle använda frasen: "So how old are the little
buggers?"
Frank och Thomas som inte fattade alla roligheter försvarade
sig med att fråga om vi kände till historien om "Le
Conteditnon" Och det gjorde vi ju inte. Vilket gjorde dem
mycket nöjda. "Le Con te dit non", som det skrivs
betyder: "Idioten som säger nej till dig"....
Nåväl, jag vispade ihop min allra bästa franska och
frågade om de visste skillnaden mellan sex och Lego. Och de
visste det ju inte, så jag föreslog att de skulle hålla sig
till Lego. 1-1.
Petra ryckte in och började översätta svenska ordspråk
till franska vilket inte alltid gick hem på det sätt som de
borde på grund av bristande dubbelbetydelser på franska och
översättningsmissar. Frank och Thomas hade kungligt roligt åt
Sverige och svenskarnas, i deras ögon, idiotiska ordspråk.
Vi inledde måndagen med att baka tårtor, röra ihop dipp
(nopp, inte finns det dipp-pulver i Estrella påse i det här
landet inte) med creme fraiche och olika kryddor. Ellen gjorde en
chokladtårta vars receptrubrik löd "Impossible to fail
chocolade cake".
A. Lattermann hade tagit på sig den tunga uppgiften att röra
ihop bålet, vilket gjordes med tilltagande glädje i en röd
plasthink.
På tal om rött, Petra hade beordrat alla att ta något rött
plagg på sig. Jag satsade på det enda röda plagg jag har här,
en T-shirt med tryck med mycket grafik och krummelurer på. Jag
har aldrig funderat på att alla de där krummelurerna kan betyda
något, men den japanska tjejen som var där blev väldigt
intresserad av att tyda de japanska tecknena som trycket faktiskt
består av...
Som tur var är det en text om en världsutställning som gick
av stapeln i Japan för 50 års sedan. Det kunde ju stått vad
fan som helst faktiskt...
Petra verkade trivas mycket bra med att bli uppvaktat av 25
människor. Eftersom endast en minoritet visste hur man sjunger
"Happy Birthday" på franska fick det bli på engelska.
Det lektes lekar och snackades skit. Jag hittade lite engelsk-
och tysktalande människor att konversera med mellan varven,
vilket gjorde den dominerande franskan mer uthärdlig.
Hade en lång diskussion med Ellen och en engelsk kille om
"Monthy Pyton" och "Not the nine'o'clock
news". De blev väldigt imponerade av att jag kunde citera
väl valda delar. Det kan väl alla tyckte jag och tänkte på
alla stunder vi skojat om dessa serier hemma i Sverige. Efter att
ha tänkt efter en gång till, kom jag till insikt om att
förutom engelsmännen, är det endast vi nordbor som ser dessa
serier på engelska i Europa. Resten dubbar sina TV-program...
De sista gästerna gick så slutligen klockan fem på
morgonen.
Tisdag vaknade jag klockan elva av envisa och alldeles för
högt kvittrande fåglar. Hjälpte till med städningen, packade,
och tog sedan tåget tbax till Bourg läsandes Snow Crash hela
vägen. Kanske ska nämna att det originellt nog regnade.
Hade fått emailen när jag kom hem, ägnade kvällen åt den.
Rysaren om Commodore går vidare. (Commodore är det företag som
gör Amiga datorerna och de gick visst i KK för ett tag sedan).
Normalt går inte företag av Commodores storlek i KK. Det
händer bara lixom inte.
De har ju inte haft den allra bästa ekonomin det senaste
året på grund av ett flertal olika skäl, men ordet
"marknadsföring" tillhör de tyngre. Eller snarare
avsaknaden av det… Fast de som styr Commodore har alltid
haft svårt att stava till just det ordet, så de tog den
enklaste vägen och skippade det helt.
Nåväl, det verkar nu, enligt de senaste ryktena, som det kan
bli ett lyckligt slut. Ett flertal företag verkar intresserade
av att köpa upp Commodore, bland ryktena dräller Philips, Sony,
Hewlett Packard och ett tiotal andra företagsnamn som tänkbara
köpare. Till och med. Mc Donalds ryktas det om, men det är nog
mera ett skämt. Det senaste "bekräftade" ryktet (hur
kan ett rykte vara bekräftat?) var att Samsung verkligen hade
köpt Commodore.
Var det kommer lämna utvecklingen av nya Amiga datorer är
det ingen som vet. Illasinnade rykten säger att oavsett vem som
köper upp Commodore, är de bara intresserade av spelkonsollen
CD32 som är baserad på Amiga tekniken. Den som lever får
se....
Onsdag. Fint väder! Åkte bil upp till Charmettes. När man
kommer upp en bit på berget, tjuter det i däcken i kurvorna
redan i 20 kmh. Känns skitfånigt. Jag tror det beror på att
däcken blir hårdare på grund av det minskande yttertrycket.
Det är lite grand som att åka omkring i en billig
Hollywoodfilm....
Flög ett flyg på eftermiddagen utan termik. Upp igen. Kom ut
i luften vid Charmettes. Termiken var väldigt hackad på grund
av den halvstarka dalvinden, små bubblor. Framför starten gick
det hålla sig kvar men det gick inte att komma högre. Det låg
ett tiotal skärmar 100 meter över starten, men det var omöjlig
att komma upp till dem. Jag har varit med om exakt det samma
förra sommaren, fast då var jag en av de som låg där uppe.
Fenomenet kommer av att dalvinden blir starkare och starkare
mot eftermiddagen och den kommer högre och högre upp längs
berget och slår sönder termiken längre ner. En bit upp är det
fortfarande lugnt och termiken som släpper från startfältet
och högre upp är fin och bra. Det gäller alltså att starta
innan dalvinden når fälten precis nedanför starten, efter det
är det kört att komma upp.
Jag flög 25 minuter kryssandes på samma ställe som fem
andra skärmar, bland annat. Terry. Såg att han tröttnade så
jag drog efter honom (det var hans bil vi skulle åka hem med
från landningen så det verkade som ett taktiskt drag).
Dalvinden över fältet gjorde sina glada 30-35 kmh vilket är
ungefär vad de flesta skärmar gör i verkligheten. Min ska
göra 42 kmh på pappret, men det är som alltid med
skärmflygtillverkare, en något överlycklig siffra. Vet inte om
de mäter i medvind med hemlängtan?
Jag penetrerade fortfarande (jo, det heter så på flygspråk)
vinden utan problem, men inte gick det fort inte. Bromsade jag
lite stod jag still över marken. I byarna gick det nästan inte
framåt alls. Jag har accelerator på min skärm, så det hade
gått att få ytterligare 5 kmh om det hade behövts. Fast det
var inte nödvändigt denna gång, men landningen var nästan
rakt uppifrån.
Tittade på de andra när de kom in för landning. De som hade
lite långsammare skärmar (min är en av de snabbare på
marknaden, vilket var ett av skälen till att jag köpte den),
stod helt stilla långa stunder och backade t.o.m. i bland.
Bye!
Hello there!
Torsdag. Körde upp elever och tandemflygare till starten
tidigt på morgonen. Molnen hängde tunga och gråa strax
ovanför starten. Tandemskärmarna och en elev kom iväg innan
det började blåsa mer och mer. En timme senare kom regnet. Att
vädret i alperna är lite instabilt på våren, har jag börjat
förstå nu...
På franskan frågade Madame Martin om jag haft något mer
strul med elektriciteten sedan den där gången då
säkringsskåpet lekte gnist och sprak leken. Jag berättade att
jag importerat min brandvarnare från Sverige.
"Brandvadå?", undrade hon. Ingen på min kurs visste
vad en brandvarnare var för något. Efter att jag förklarat
tyckte de det verkade vara en fiffig sak att ha. "Den måste
vara väldigt dyr?", frågade de. "100 spänn",
sade jag. "Va, inte mer?", sade de. Tror jag ska öppna
butik här.
Vaknade fredag morgon och tittade ut. Behöver inte berätta
vad jag såg, tror du redan kan gissa. Noterade att de lade små
gatstenar i de stora hålen som blev när de bröt upp asfalten
härom veckan. Så var det mysteriet löst....
Läste ut "Snow Crash". Som alla böcker från det
stora landet på andra sidan simbassängen, var slutet lite väl
förutsägbart och storslaget, men allt som allt bland de bästa
böckerna som jag läst. Om man bryter ner boken i två halvor,
så tillhör första halvan definitivt bland de allra bästa och
andra halvan kvalar in på ett: "Med beröm godkänt"!
Det slutade att regna på eftermiddagen och solen tittade
fram. Snabb som jag var, tog jag VTTn som står här och slängde
kameran i ryggan och trampade iväg mot Landry. Väl framme
plåtade jag kyrkan som med nästan utomjordiskt gröna träd
runtomkring sig står på en kulle i skogen. Och bakom alltihopa
är ett högt berg, fortfarande helt snöklätt. För att
använda ett franskt ord: "Magnifique"! Jag visste att
bilden fanns där, jag såg den när jag cyklade förbi sist, så
jag bara väntade på att det skulle bli sol någon gång igen
innan snön var borta. Gav nästan upp hoppet där ett tag, men
nu har jag bilden.
På vägen tillbaks tog jag den lilla cykelvägen genom skogen
istället (Inte den lilla vägen ner mot sjön :-) Internt
skämt). Höll på att köra över en ödla, men han sprang undan
i sista sekunden.
Det är lustigt, när dalen är så grön som den är just nu
påminner den om när man är ute på landet hemma (minus de små
ödlorna och vissa träd som ser ut som de kom från Mars). Det
är kossor och hästar i hagarna. Traktorer och bönder som
jobbar och visst luktar koskiten likadant som hemma...
Enda stora skillnaden är att alla hagarna här lutar 30
grader. Kossorna är därför av en speciell typ, de kallas
alpkor och de har kortare ben på ena sidan så att de
fortfarande står rakt i lutningen ;-) Eller? Nä, nu ljuger jag
allt…
Det finns inga stänkskärmar och sånt tjafs på en VTT och
så fort det är lite blött på marken blir man sprutlackerad
med all underliggande terräng. Det måste vara därifrån
begreppet "allterräng cykel" kommer. Man får en
smakbit av all terräng man passerat :-)
Klev upp så där overkligt tidigt igen. 7.30, jo jag vet, det
är inte såååå tidigt men är man nattmänniska som jag är
så är allt före 9 tidigt. Körde elever i Franįoise Toyota
Landcruiser. Det är fint att köra skärmflygare i en bil märkt
"La Bouquetterie" vilket är namnet på
blomsteraffären hon äger. Ingen risk att man rör upp
lokalbefolkningen när man kör skyttel trafik upp och ner för
berget med den bilen. Blommor vill väl alla ha? Även så kallad
"stealth" teknik...
Fast kärran passar egentligen bäst som discoteksracer. Stor
bil, klen motor med en turbo som man hör när den jobbar men
inte känner, och stora svajiga ballongdäck. Och uppepå det
hela en rejält tilltagen servostyrning. Känns som man kör en
svajig svamp. Fast efter ett tag när man vant sig är det
faktiskt jävligt roligt!
Fick ett lugnt flyg på morgonen, ingen termik alls och helt
stilla i luften. Lekte lite med s-svängar och 360 och drog ner
A-paketet på höger sida. Det är lika läbbigt varje gång när
skärmen kränger till och man får känslan av att den tänker
gå in i autorotation, men den dämpar alltid upp sig själv och
går snällt rakt fram om man bara bromsar emot lite. Fast man
hänger ju lite på sniskan när halva skärmen bara hänger rakt
ner som en stor luftbroms.
På eftermiddagen åkte vi upp för att flyga utan eleverna,
men väl uppe var vinden lite väl hård, så det blev till att
åka bil ner igen. Visst hade det gått att flyga, men det finns
oxo ett bra ordspråk: "Det finns gamla piloter och det
finns modiga piloter, men det finns inga gamla modiga
piloter." Varför ta onödiga risker för ett
"ploff" (som de säger här när det inte finns någon
termik som bär och man följaktligen kommer vara nere på marken
igen 100 meter/minut senare).
Träffade Dominique på kvällen när han svepte förbi
lägenheten som en stormvind. Han hade just kommit hem från
turné nummer två med Hotel Mercure folket. Det är bra, ger
mycket kontakter och så inför sommaren och höstens kurser.
Hans nya butik ska öppna den första juni, det vill säga om tre
dagar är inte inredd och har ingen skylt på fasaden. Vet inte
om han ens beställt lite kläder och sånt som ska säljas eller
om det blir en ovanligt luftig butik...
Söndag. Regn. Modellerade vidare på min FutureCar och läste
Arthur C. Clarkes: "Childhood's End". Den är från
1953 men känns fortfarande modern. Han är otrolig på just det,
herr Clarke, men så uppfann han ju oxo kommunikations satelliten
1945, över 10 år innan ryssarna lyckades få upp sin
"sputnik". Han tog dock inte patent på idén vilket
han visst ångrar en del idag. Childhood's End är jävligt bra
och har hittills innehållit två stycken
"Aha-upplevelser". Läs!
Hörde på radion att nå'n i Charly "Bird" Parker
filmen har dött. Han har tydligen spelat med Charly Parker och
var med i, eller med om att göra filmen. Det resulterade i alla
fall i att de spelade jazz på radion halva dagen. Charly Parker
spelade en hel del på klubbar i Paris och det är nog därför
de uppmärksammar det hela så mycket.
Nånting verkar vara på gång med Sverige, det är ofta jag
hör orden "La Suede" på radion i olika sammanhang.
Fast vilka sammanhangen är, är för mig osammanhängande....
Måndag. Mulet. Imagine. Satte min FutureCar på rendering.
Det projektet käkade lätt upp mina 14 megabyte ramminne.
Startade upp mina 8 megabyte Virtuellt Minne (VMem på en
partition) men det försvann också innan jag hann säga
flasklock. Skapade en 20 megabyte stor swapfil, vilket sägs vara
slöare än när det går på en egen partition. Kan nog hålla
med, VMem som swapfil gick ju inte fort direkt...
Varför blir alltid mina projekt så in i h-e stora? Bilarna
är 1 megabyte styck, Bron de kör på 1,5 megabyte och bakgrunds
bilden 0,5 megabyte. Måste vara nå't trick jag har missat
här...
När Imagine hade initialiserat över en timme tröttnade jag.
Insåg att rendering skulle ta till 1995 i det tempot och
startade om datorn. Laddade Imagine och klippte bort benen på
humanoiderna som sitter i bilarna (benen syns inte så det gör
inget, men det känns lite taskigt på nå't sätt). Det gjorde
att bilarna kom ner till 0,8 megabyte. Jag fick en idé och
minskade parameterns worldsize så att den bara täckte exakt det
som kameran såg. Startade igen och voila, nu fick projektet
plats med den 8 megabyte stora Vmem partitionen.
Läste gamla arkiverade meddelanden från "Imagine
Mailing List" på Internet och lärde mig en hel del nytt
(Magnus nätsurfade två gånger för att downloada de 37 arkiven
åt mig. Första gången junkade nånting dem till oläslig gucka
men andra gången funkade det. Tack Magnus!).
Det äldsta meddelanderna från listan är från 1990 när
Impulse Inc. lanserade Imagine 1.0 som ersättare för
TurboSilver 3.0. Imagine är visserligen en vidare utveckling av
TurboSilver, men version 1.0 släpptes med en mycket dålig och
bristfällig manual, vilket gjorde att användarna då var i
ungefär samma sits som jag är idag :-) Resultatet är att de
flitigt diskuterade och tipsade varandra om hur man gör olika
saker. Perfekt läsning för mig!
Tisdag. Sol! Tror det stavas "soleil" på franska?
Det var så länge sedan jag fick chansen att skriva det. Jag
hade till och med nästan glömt bort hur solen ser ut. Nuages
och perturbations, däremot, kan jag stava till även mitt i
natten, men lokalbefolkningen verkar inte ett dugg förvånad
över allt regnande. Så det ska nog vara så. Lokalbefolkningen
verkar inte ett dugg förvånad över allt regnande så det ska
nog vara så. Lokalbefolkningen verkar inte ett dugg förvånad
över allt regnande så det ska nog vara så. Ursäkta, jag
försöker intala mig själv :-)
Det låg fyra brev till mig i boxen, nytt rekord! Mamma och
pappa hade skickat ett utklipp från DN om de problem svenskar
som söker jobb utomlands får med arbetsförmedlingarna trots
att Sverige numera har ESS-avtal. Som sämsta land, där den
lokala arbetsförmedlingen inte hade en aning om vad EES var för
något, och därför inte ville hjälpa svenskarna alls med
A-kassa och jobbsökning var konstigt nog ett land vars namn
börjar på F...
Den svenske chefen för det hela har skickat ett brev den 11
mars till sin franske motsvarighet. Dagens kuggfråga är: Hur
många svar tror du han har fått? Inget, inget, eller inget? På
nå't sätt är jag lixom inte ett dugg förvånad....
Mitt körkort går ut i början av oktober och vägverket hade
skickat papper för förnyelse av det. Vägverket? När började
vägverket hantera körkortsfrågor? Vart tog länsstyrelsen
vägen? Har omorganiseringshysterin ändrat allt i Sverige? Det
fiffigaste de har hittat på är att jag personligen
måste hämta ut det på ett svenskt postkontor.
Petra blev av med sitt körkort när hennes plånbok fick
vingar och hon hade ett helvete att lyckas få det nya körkortet
skickat till Annecy. Sverige kunde tänka sig att frångå
principen med ett svenskt postkontor och skicka det till den
svenska ambassaden, dit hon var välkommen att komma och hämtade
det personligen. Det var väldigt vänligt och omtänksamt. Hur
många svenska ambassader finns det i Frankrike förresten? Japp,
rätt svar: En. I Paris. Är det långt till Paris? Nej, bara 5,5
timmar med TGV tåget och det gör ändå 380 kmh väl valda
delar av sträckan....
Slutligen efter att hela Petras släckt hade ringt till alla
instanser och myndigheter i både Sverige och Frankrike, skickat
email till Clinton som är så populärt numera (nä, nu ljuger
jag nog ;-), samt bett till högre makter, gick ambassaden med
på att skicka körkortet till polisen i Annecy (att skicka det
till postkontoret i Annecy i ett rekommenderat brev med krav på
personlig utlösen och mottagarbevis dög inte).
Petra ringde polisen och berättade historien och frågade om
det gick bra för dem att ta emot körkortet. De svarade något i
stil med: "Är de så korkade att de inte klarar av att
skicka det till posten, så visst för vår del, inga
problem". Ibland är svensk byråkrati ändå ett steg
vassare än fransk dito!
Nåväl, tbax till den soliga tisdagen. Manu och George skulle
upp och flyga, ville jag följa med? En så'n där fråga som
bara har ett svar.
På vägen upp, kom den där vanliga "före-start"
känslan av lätt oro och jag tänkte på min trygga tillvaro
framför Imagine där mjukvaru krascher inte leder till hårdvaru
krascher.
Väl uppe på starten när jag lade ut skärmen var jag som
vanligt kissnödig fast jag just hade kissat. När jag väl stod
med skärmen i take-off ställning, skakade händerna lätt
vilket oxo är helt normalt.
I samma ögonblick som jag började röra mig framåt,
plippade det till i hjärnan så där skönt som det alltid gör
när take-off fasen börjar och alla problem i världen är
ickeexisterande förutom det att få ekipaget i luften. Skärmen
steg snyggt och några snabba steg senare var jag i fåglarnas
rike.
Flög ut över kanten och såg Bourg 1200 meter längre ner.
En ganska fin vy faktiskt och jävligt högt! Hittade termik och
kurvade upp till 150 över start. George var ytterligare 300
meter högre men jag lyckades inte komma upp till hans nivå.
Ibland tror jag jag fattar hur den osynliga bubblan går upp
längst berget och precis när jag har bevisat för mig själv
att jag hade rätt, ramlar jag ur där jag inte hade tänkt mig.
Argh!
Termiken var som termik alltid är, oregelbunden och lite
byig. Skärmen prasslade till ibland och krängde lätt, vilket
gör att jag automatiskt tittar upp för att se om det är
inslag. Det ska dock till mer än vad termiken bjöd på denna
dag för att få Phönixen att slå in. Jag kämpade och
försökte förstå hur termiken gick längst berget, men
lyckades inte hur jag än gjorde med komma upp till George.
Efter 20 minuter drog George rakt ut mot dalen och jag var
ensam kvar över berget. Började undra om jag hade missat någon
förändring i väderläget. Det såg inte så ut, men när
localsen drar så...
Jag beslutade mig för att följa John, snarare George, och
oxo dra. När jag var rätt över Bourg och det var försent för
att vända, fattade jag vad George höll på med. Han försökte
gå på sträcka och ville över till berget på andra sidan.
Jag följde honom trehundra meter lägre och kom fram alldeles
för lågt för att fånga den svaga termiken på
västsluttningen så tidigt på dagen.
180 grader runt och tillbaks mot Bourg. Såg att Manu som
dragit långt före George hade landat bredvid tågstationen.
Inte min favoritlandning när det är termiskt och därmed
rörelser i luften. Tittade bort mot landningen vid
campingplatsen och såg att den var full med kossor på bete.
Ko-slalom är ju inte min favoritgren direkt. Kossor sägs
dessutom gilla att tugga på skärmduk, så det var bara att bita
ihop och koncentrera sig på en bra inflygning över alla träd,
byggnader och elledningar vid stationen och revidera flygbanan
hela tiden eftersom det steg och sjönk då och då.
Kom ner skapligt, men var lite sur på att trots att jag
tyckte jag byggde ner så mycket höjd (jo, det heter "bygga
ner höjd" på flygspråk) att det kändes som jag klev på
belysningsmasterna när jag flög in så hade mer än halva det
90 meter långa fältet gått åt innan jag var nere. 90 meter
låter kanske mycket, men tänkt på att en skärm gör 7 meter
framåt per 1 sjunken meter, så är det kanske lättare att
förstå att det inte är världens största och mest
lättlandade fält direkt....
Klockan var ungefär 14.30 när jag landade. Min franskakurs
började 14.00, så att komma i tid var lite svårt. George damp
ner på landningen precis när jag skulle gå, han hade oxo fått
vända på grund av alltför svag termik.
Nåväl, jag fick applåder när jag dök upp på franskan
15.15. Jag brukar alltid vara där först av alla så mina
kurskamrater var mycket nöjda med att se mig komma sist.
Senal, bosniern jag läste in engelska textstycken på kassett
till, gav mig en kopia på den motsvarande franska texten som
Madame Martin läst in. Ska bli kul att lyssna på. Jag kommer
ihåg hur intelligensbefriade en del av styckena var, så det
måste vara en höjdare på franska!
Min FutureCar som hade renderat under natten och dagen var
klar när jag kom hem igen. Snygg, jävlig snygg. Fick en idé
som jag ville testa innan jag sätter den bilden bland
ALP_bilderna. Så nu puttrar maskinen på ytterligare en 20
timmars runda.
De bilder som jag stoppat in i ALP-serien är i mina ögon
(ja, jag vet att jag är partisk :-) tillräckligt bra för att
släppas till en bredare publik. Vill du se efter själv? De
finns numera för Download på ANet BBS 08-591 400 72. [Tillägg 1996-10-12: De finns även här på
websidorna!].
Har du inte möjlighet att ladda hem dem därifrån, skicka
mig två tomdisketter, så kopierar jag upp bilderna åt dig och
returnerar dem. Bilderna är fritt-distribuerbara, så du kan
sprida dem vidare om du vill.
Om du fyller disketterna med bilder och/eller bra
PD/Sharewareprogram innan du skickar dem till mig, bjuder jag på
returportot, annars får du faktiskt skicka med 10 kronor i
svenska frimärken för att täcka returportot (jag kan använda
dem när jag kommer hem till Sverige). Jag har inte direkt
världens bästa ekonomi för tillfället, så jag måste tyvärr
vara lite snål även om det känns tarvligt.
Jag kan ta emot MS-Dos DD disketter (dvs max 720 KB) eller
AmigaDos DD. Du får tillbaka disktterna med samma formatering
som du skickar dem med. Hittills så är det sex stycken bilder,
men det blir fler allt eftersom. Formatet är JPEG, har du
problem att ta emot det, kan jag omvandla till så gott som alla
vanligt förekommande format. Ange i så fall lite olika
alternativ.
Fil. (Storlek i byte):
ALP_0000.JPG (209398),
ALP_0001.JPG (345578)
ALP_0002.JPG (83129)
ALP_0003.JPG (144189)
ALP_0004.JPG (169449)
ALP_0005.JPG (108157)
ALP_0006.JPG (221741)
Skicka disketterna till:
Anders Lattermann
c/o Versant du soleil
BP 65
Bourg St. Maurice - France
Min FutureCar blir klar när som helst, det är bara någon
detalj som eventuellt måste ändras innan den oxo införlivas i
samlingen. Du kommer sannolikt få den som bonus!
I morgon är det den 1 juni och därmed halvtid. Fyra månader
har gått (alldeles för fort) och endast fyra korta månader är
kvar. Hoppas på bättre flygväder på sommaren.
Lokalbefolkningen verkar inte ett dugg förvånad...
...så det ska nog vara så. Jag fortsätter skicka
lägesrapporter!
Ā plus tard!
|
|
