|
|
Allå!
Man uttalar inte "H" i det här landet. Otel, Emliga
Armén följaktligen heter det även allå…
Idag på morgon kom min brandvarnare från Sverige.
Brandsläckaren från skolan står oxo här numera någonstans i
röran, så nu är jag förberedd på allt. Har till och med
räddningsskärm!
Var och köpte en ny vattenkran och glasruta. Manu, som har
teckningsrätt för skolan, skrev ut checkar "in
blanco" åt mig. Jag studerade en check jag hittade
utställd till skolan och fattade hur de fyller i beloppen, till
vem och allt det där. Klart mer rutor att fylla i än på en
svensk check.
Det roligaste var att ingen reagerade när det kom en kille
som knappt kan prata språket och handlade grejer för 550 resp.
150 FF och betalade med en check som han inte ens skrev under,
för det hade någon annan redan gjort. Ingen frågade vem
jag var eller om jag hade något ID på mig.
På ett ställe där Dominique handlar mot faktura har jag vid
ett flertal tillfällen varit och hämtat grejer, sagt att de ska
faktureras "Versant du Soleil" och bara gått med
grejerna. Handlar man med VISA kort, är det ingen som kollar
spärrlistor eller legitimation. Måste vara bedragarnas
paradis...
Jag tror man kan leva gott med att finta dumma affärer. Sedan
kan man gå till vilken bageributik som helst och påstå att man
är fattig och inte har några pengar att betala med och då
måste de enligt lag ge bort bröd gratis. Helt fantastiskt
faktiskt! Samma princip gäller för läkarna. Och så säger de
att Sverige är ett välfärdssamhälle....
Tbax på skolan, knackade jag bort den gamla kitten och
passade in rutan och lade dit ny kitt och attackerade sedan
vattenkranen. Den behövde kapas för att passa. Efter det var
det lite meckande med att få dit rören. Jag släppte sedan på
vattnet lite försiktigt. Det resulterade i att det sprutade
vatten överallt där jag meckat med skarvarna. Plockade fram
tängerna och skruvade åt hårdare. Efter några liter vatten
på golvet slutade det så äntligen spruta. Jag var nära att ge
upp ett tag, började känna mig som om jag befann mig på en
läckande ubåt.
Under de fyra timmar jag var nere på skolan var det rena
lämmeltåget med folk som jagade Dominique. Först kom Sylvie
(Dominiques sekreterare förra sommaren) och frågade var
Dominique var. Hon skulle gärna vilja veta när hon skulle
börja jobba i den där nya lokalen Dominique frågat om hon
ville jobba i. Hon undrade oxo om jag visste var den låg?
När hon väl fått klart för sig hur det hela låg till, kom
nästa man och undrade om Dominique var där. "Va, har han
åkt bort?" Vet du hur det är med "Les
Chappelles" kan vi starta där igen, eller?" "J'ai
pas", svarade jag och ryckte på axlarna. Det betyder att
jag inte vet på slarvig franska. Det heter egentligen: "Je
ne sais pas", men det är det ingen som orkar säga här....
Sedan kom George och undrade om jag visste ifall Dominique
gjort något med faxen han flyttat till sin lägenhet innan han
åkte. En kund hade ringt och berättat att den visserligen
svarade, men att den vägrade ta emot några fax.
Sista man var Faff som undrade om det fanns en check till
honom som Dominique skulle ställt ut innan han åkte....
Innan jag lämnade skolan, hakade jag upp fönstret igen och
till min stora förvåning så ramlade inte glasrutan ut!
Åkte sedan upp till Dominiques lägenhet och skickade iväg
45 fax till olika företag Dompan vill ha kataloger och
prislistor från, för den nya butiken. Tänkte passa på att
tvätta mina kläder i deras tvättmaskin när jag ändå skulle
tillbringa två timmar där. När jag öppnade tvättmaskinen var
den redan full med blöta kläder någon viss herre hade glömt
att ta ut innan han åkte.
Anledningen till att inte faxen ville ta emot några fax var
ganska uppenbar. Den stod placerad med pappersutkastet en
centimeter från väggen och det var rena salladen med fax som
såg ut som dragspel där.
Jag hittade DN på köksbordet och läste igenom den. Trist
läsning faktiskt, krig, olyckor och allt annat elände.
Roligaste artikeln var om att det går bra för svensk musik på
export. Som om jag inte redan visste det, slår man på SC'ALP FM
får man inom en halvtimme höra Dr. Alban, Roxette eller Ace of
Base :-)
Tittade på nyheterna på TV. Om jag inte fattade det hela
helt fel, skulle det bli solförmörkelse i morgon kväll, just
när solen är på väg ner. Inte nå't att hetsa upp sig för,
men denna gång skall solen i förmörkningsögonblicket vara
precis i "hålet" på triumfbågen om man står på
Paris största och mest kända gata: Champs-Elysées. Coolt!
SC'ALP körde årets bästa låt tre gånger idag. Jo, jag vet
att det är lite tidigt att utnämnda den, men jag tvivlar på
att det kommer nå't bättre än Culture Beats:
"Anything". Är den bra eller är den bra? Vred upp
volymen så högt att membranen på mina freestylehögtalare var
på väg ut ur lådorna.
Faff kom upp till lägenheten på kvällen och bad om hjälp
att installera en bilstereo han kämpat med en timme. Jag löste
det hela på fem minuter. Busenkelt, det fanns ju ett
kopplingsschema på apparaten. Flyga kan dom bröderna Bon, men
det där med elektronik....
Ciao!
Tjena hejsan, hej hej hej!
Inget flygväder på tisdag, så jag jobbade med Imagine på
förmiddagen. Åkte upp till Dominiques lägenhet och stoppade in
en omgång kläder till i maskinen och stack ner till franskan
efter det. Vi var hela två elever den här gången. Förutom jag
och Madame Martin var Mercedes, damen från Spanien där. Det
formligen smattrar när hon pratar och jag fattar inget. Madame
Martin får ibland tolka åt mig, det vill säga upprepa vad
Mercedes sagt, fast med mindre spanskt uttal. Nåväl, det var en
kul lektion med mycket skitsnack.
Kopplade in TV:n som stått nere på skolan tidigare när jag
kom tillbaka. Klockan 21.30 fick vi så se solen i
direktsändning förmörkas mitt i triumfbågen. Här märkte man
ingenting av det hela. Solen går ner bakom bergen redan vid 19,
sedan är det visserligen ljust i ytterligare två timmar, men
det hjälper lixom inte.
Kom att tänka på sången Eric Bib sjöng för oss när vi
gick i trean: "Vart går solen, när den lämnar mig, går
den och lägger sig? Nej, den går till Afrika, Japan och Amerika
för att lysa på barnen där så att vi får sova här."
Tog Dominiques bil onsdag förmiddag och tre nummer av
Gleitschirm till landningen, och satte mig där i hopp om att
någon annan skulle dyka upp som oxo ville flyga och som oxo hade
en bil, så vi kunde lämna en bil på landningen för att hämta
ner den andra från starten efteråt.
Solen sken riktigt ordentligt och det var kyligt på morgonen.
Molnen lät inte vänta på sig. Stora feta cumulus poppade upp
mer och mer. Intressant studie faktiskt, att sitta mitt i det
hela och kunna iakta hur det hela utvecklar sig. Klockan 12
började det fläkta av termiken. När ingen hade dykt upp vid
tre, tröttnade jag. Det började dessutom bli överutvecklat
längre bort i dalen. Molnen började bli stora och mörka. En
timme senare var det helmulet och det blåste kraftigt. Tack och
godnatt!
Manu väckte mig strax efter sju på torsdag, fast det var
sagt halvåtta. På med kläderna, ner med lite müsli och iväg
till Peisey för att hämta några radioapparater. Kylaren på
Dominiques gamla rishög (En Datsun Bluebird Combi som gjort
250.000 km eller sex varv runt jorden) kokade när vi kom upp. I
med mer vatten och ner igen och bort till Mont Lambert (eller
Mont Lamb'air som de så påpassligt skrivit på skylten vid
landningen) där det skulle vara kurs.
Mulet och instabilt väder. Först sprang eleverna med skärm
i liten backe, se'n åkte vi upp till starten. Jag startade som
första man och fick ett nerflyg. Strax efter att jag landat, kom
solen fram och det blev termik direkt. När eleverna väl kom ut
i luften, steg de då och då och de var faktiskt längre tid i
luften än jag, trots att de flyger Jaguar skolskärmar från
1991. Jaguaren är luftens ångvält, säker och stabil men
prestandan...
För elevernas del var det slutfluget efter det eftersom det
blev för starka förhållanden för dem. Vi åkte upp igen för
att hämta ner bilen som vi lämnat på starten och jag fick
välja mellan att flyga ner eller köra bilen. Klart man tar
bilen?
Tio minuter senare, startade jag och kände lyftet direkt efter att jag kommit ut i luften. Flög bort till det ställe där det lyfter bäst vid Mont Lambert, "pumpen" kallad. Goda stabila 1-2 m/s i stig i små blåsor under ca. 10 minuter.
Efter den cykeln med termik vart det -3 (what goes up must
come down) och det var tack och hej. Ner mot landningen. Gjorde
flacka 360 och provade att luta mig utåt i kurvan eftersom jag
hade magremmen hårt åtdragen och då blir det korsbandseffekt i
mitt sele. (Vikten fördelas åt andra sidan än den man lutar
sig åt. Bra vid inslag, då vikten hamnar på den sida som
fortfarande flyger. Om magremmen är löst åtdragen blir det som
på ett vanligt sele.).
Tänkte att om man lutar utåt så belastar man innersidan och
det borde bli en mer skärande sväng som när magremmen är
lös. Inte då, efter fyra varv, vart bromsen på innersidan så
konstigt lös och jag tittade upp lagom för att se halva
skärmen börja vika sig bakåt. Ensidig stall, heter det på
flygspråk. Flatspinn är en annan benämning för samma sak.
Släppte upp bromsen lite mjukt och skärmen återgick snällt
till normalflyg.
Varje gång pilot A. Lattermann har hamnat utanför de
ordinarie flygtillstånden så har Phönixen gjort det mjukt och
lugnt och därefter utan att knorra återgått till normalflyg.
Verkar vara en bra skärm helt enkelt.
Satt på landningen på eftermiddagen och konstaterade att
molntäcket som kommit tillbaka, släckt ut all termik totalt och
det inte kunde gå att hitta stig någonstans. Såg strax
därefter två stora fåglar högt upp längs bergssidan som
kurvade! Reviderade mitt resonemang till att undanta de som från
början var menade att flyga. Satan vilka piloter de är,
bergsfåglarna, de är säkert födda i en termikblåsa. De bytte
ställe hela tiden, slog några varv i höjdled. När det inte
steg längre i den lilla bubblan de kurvade i, gled de snabbt och
lugnt utan ett enda vingslag iväg till nästa ställe där det
lyfte. Så höll de på en halvtimme. Jag vill oxo ha den känslan
för var man ska leta efter stiget. Och finna det...
Fredagen den trettonde började lysande med att Manu väckte
mig klockan sju, fast han sagt att han skulle komma 7.15. Jag
hade larmet på 7.10, vilket skulle ge mig goda fem minuter för
att värma upp kaffevatten och hälla det i en flaska för att ta
med, och hoppa i kläderna. Äta frukost gick inte, för
affärerna var stängda på torsdag på grund av nå'n slags
helgdag, så skafferiet var helt tomt hemma hos mig.
Det första Manu sade, var att vi måste gå och ringa
Dominique för han ville prata med mig. Inte tid att värma upp
något kaffevatten enligt Manu. A. Lattermann utan kaffe i sikte
är inte en munter person klockan sju på morgonen. Det kan nog
Manu intyga vid det här laget.
Ner till telefonkiosken vid posten, Manu ringde Dominique och
bad honom ringa tillbaka till telefonkiosken. Sedan stack Manu
för att hämta Dominiques bil från parkeringen medan jag
väntade på att det skulle ringa i telefonkiosken. Jag har
alltid velat svara i en telefonkiosk, så som de gör i
amerikanska filmer. Fast när den "drömmen" äntligen
gick i uppfyllelse, var jag inte riktigt i form för att
uppskatta den.
Dominique sade att Jonas eventuellt kommer från Sverige, och
att han ska hämta en tandemskärm. Kunde jag ställa fram den
och skriva en lapp och förklara var nyckeln till lägenheten
finns och sätta lappen på dörren? "Tandemskärmen ligger
i din lägenhet", sade jag. "Då får ni hämta
den", sade Dominique.
Jag gick upp till lägenheten och började skriva en lapp till
Jonas och passade på att fixa det där kaffevattnet. När Manu
kom började jag förklara vad Dominique sagt. Han blev inte glad
och sparkade på bilen lite. Slutligen sa han att vi inte hinner
hämta någon skärm för vi måste åka. Så, vi åkte....
Framme i Mont Lambert, hade jag fått i mig kaffet och livet
började kännas lite bättre och skojigare. Frågade Manu var
min plastpåse med dricka, bok och diverse annat var. Hoppsan,
svarade han, glömde nog den i min bil i Bourg. Sedan hjälpte
det inte längre att jag fått kaffe...
Körde upp eleverna till starten och åkte ner till byn och
köpte baguette och ost. När jag väl fått i mig det började
livet åtminstone komma upp på nollnivå igen. Solen tittade
fram och det var ganska fint väder. Eleverna fick två flyg var
och jag körde skyttel med bilen.
På väg tillbaks till Bourg på motorvägen började det bli
lite bråttom för att hinna hem innan 17.30 då posten stänger
och jag är den enda som har nyckel till boxen och George väntar
in anmälningar till en kurs nästa vecka, så gasen sitter till
höger...
Motorvägen är bitvis fyrfilig och bitvis tvåfilig. Väggren
existerar inte och filerna är klart smalare än normalt.
Motorvägen slingrar fram längst bergssidorna. 110 kmh är vad
skyltarna säger, men tempot ligger på goda 130. Man sitter inte
och sover bakom ratten direkt när man kör på den, det kan jag
intyga. Sackar man ner under 100 på de partier där det enbart
är tvåfiligt (och oftast som kurvigast. Läs: inte plats i
terrängen för fyra filer på grund av berg och/eller dalar),
blir man snabbt omkörd. Det är helt fantastiskt, de kör om på
ställen som knappt skulle klara att få 30 som fartgräns i
Sverige....
Strax efter Moutiers, började oljelampan blinka allt
intensivare och intensivare. Ett program jag såg på TV för
något år sedan om psykologi vid flygning och bilkörning,
påstod att man vid sådana tillfällen, genom en sju stegs
händelseutveckling, skulle köra i diket när oljelampan
började lysa. Som tur var fanns det inga diken att köra ner i,
bara stup, så vi klarade oss ändå hem till Bourg med en
lysande oljelampa. Kvalade in på posten med hela tre minuter
till godo :-)
Var ner till Super-U och handlade, passade som vanligt på att
försöka fatta rubrikerna på tidningarna som ligger vid
kassorna. Ytterligare en F1 "pilot" (som de säger
här) har kraschat. Det verkar vara säsong....
Lördag, fhön, ingen kurs, ingen flygning. Började läsa
Craig Thomas: Korpens öga. Jonas kom förbi en sväng och
hämtade tandemskärmen. Han och några till från Sverige är
nere i alperna för tillfället. De bor i Chamonix och är där
för att flyga men när det är fhön i "Cham" är det
värre än i Bourg, för dalen där är smalare och bergen
högre. Och rejäl fhön var det tydligen när han åkte.
Kurs i Mont Lambert på söndag. Jag körde skyttel med en
Renault Trafic dieselbuss. Stor sak, jävligt lång, kul att
köra men mindre skojig att få möte med på den lilla smala
bergsvägen. Mycket backande och meckande ibland.
Körde upp folk som flög ner. När jag kom ner, lånade Waldo min radio för den som han hade funkade inte bra på sändning men väl på mottagning på grund av ett glappande antennfäste. Jag hade upptäckt glappet redan på kvällen dan innan och varnade för att radion snart skulle lägga av, men då var det ingen som ville lyssna. "Det är bara lite glappt i fästet som är skruvat, Anders."
"Jo, men hur tror du signalen kommer in i det skruvade
fästet, lödning kanske?", svarade jag. Det spelade ingen
roll tyckte de. Antar att det var som vanligt, så länge nå't
fortfarande fungerar så ska man inte åtgärda det, enligt
gammal fin fransk modell...
Jag påpekade att Waldo måste fixa en annan radio för min
var det inte mycket batteri kvar i och som instruktör pratar han
så gott som hela tiden i radion och drar därmed ner acken
ganska fort. Han skulle fixa en annan radio från en av eleverna
(de använder inte sändning alls, så en elev kunde ta Waldos
glappande radio istället).
Körde upp folk som flög ner. Körde ner. Körde upp folk som
flög ner. Körde ner. Fick tag på min radio. Lade den i bussen
och stängde av den för jag ville spara på batterierna och ha
radion som reserv vid en eventuell nödsituation. Körde upp folk
som skulle flyga. Körde ner. Kom till landningen och fick reda
på att de inte skulle flyga ner för det blåste för mycket.
Körde upp för att hämta ner dem. När jag kom ner igen
frågade Manu surt om jag var på semester och varför jag inte
hade svarat på radio när de ropat? Ibland undrar jag på allvar
om jag ska klara av det här...
Läste ut boken på kvällen. Nja, den får väl godkänt, men
inte blir det toppbetyg inte.
Pling!
Plong!
Sol & Fhön på måndag = Imagine. Högen med projekt som
väntar på Imagine 3.0, med vissa förbättringar och buggfixar
som jag behöver samt en manual som jag verkligen behöver för
att få klart dem, börjar bli ganska stor nu. Började modellera
en J29 Tunnan som jag hittade ritningar på hemma innan jag
åkte.
Tog Dominiques V.T.T. (Lista ut den du!) och styrde mot Landry
(Inte Laundry :-) Förkortningen V.T.T. sitter på sportaffärer
lite här och där och var länge ett mysterium för mig. Det
betyder: "Vélo Tout Terrain", det vill säga
"cykel all terräng" (eller Mountain Bike som vi säger
så svenskt i Sverige) och du, notera baklänges ordföljden!
Så på Dompans V.T.T. formligen seglade jag till Landry
eftersom det var "medfhön". Hem var det lite jobbigare
kan jag ju lugnt berätta, men jag kände att jag behövde röra
mig lite, så det var en ganska lagom tripp på strax under en
komma fem mil.
Det roliga är att jag kommer ha en superkondis när jag
kommer hem. Inte på grund av sportande (vilket jag inte gör i
onödan) utan på grund av höjden. Bor man på 800 meters höjd
och ofta är uppe på 1500, 2000 ooch så vidare då blir det så
helt automagiskt när man kommer ner till 0 meter över havet!
Fiffigt va?
Det enda tråkiga är att kroppen återanpassar sig till den
lägre höjden ganska snabbt och då blir den sitt vanliga
pösiga jag. Ack ack, inget varar för evigt...
Tittade på en långfilm om jazz-legenden Charly
"Bird" Parkers liv. Inte för att jag brukar gilla
jazz, utan för att TV-kanalen "Arte" hade den goda
smaken att köra den odubbad och med fransk text! De är annars
lika tokiga i att dubba allt som tyskarna. Jag har sett J.R.
prata både tyska och franska, fast det värsta jag varit med om
var "Saltkråkan" dubbad till tyska: Onkel Melker...
Hur som helst, rullen var ganska bra och jag försökte läsa
den franska texten och lyssna på det engelska språket, vilket
var attans så svårt. Så fort jag började läsa texten,
övergick all koncentration på det, och jag hörde inte vad de
sade. But you can't have it all.
Han levde ett ganska hårt liv, herr Parker, och det snortades
både här och där. Doktorn som skrev den första dödsfalls
rapporten uppskattade åldern till ungefär 65. Han missade med
några år: Charly "Bird" Parker blev 34.
Tisdag, jajamensan, fhön. Imagine och modellering på min
J29:a. På franskan lärde vi oss bra ordspråk: "En måltid
utan vin är som en dag utan sol." Och: "En måltid
utan ost är som en vacker flicka med endast ett öga."
Så fort jag hör ett ordspråk, kommer jag att tänka på
Johans omkonstruktion av: "Bränt barn skyr elden." och
"Eget beröm luktar illa". Han saxade ihop det hela
till: "Bränt barn luktar illa."
Hörde på radion att de skulle köra Cirkus Scott på TV.
Tittade på det, och visst f-n måste det varit inspelat i
Sverige. Utseendet på "dalarraggarn" i publiken som
var i bild då och då, finns bara i Sverige. Bra var det hur som
helst, mycket duktiga artister från Ryssland och Kina.
Vaknade idag, onsdag, av ett mullrande som gjorde så att hela
lägenheten vibrerade. Tittade ut och såg att det regnade.
Vädret på det här stället börjar bli lite oskojigt nu. Nå,
vad kom mullret ifrån?
För två dagar sedan asfalterade de gatan nedanför ena
balkongen (ja, den här barren har två :-) och idag stod en stor
traktor med truckluftsborr och rev upp väl valda delar av den
nya asfalten igen. Frankrike...
Ägnade dagen åt att fixa diverse korrespondens och ordna upp
papper. Det regnade hela tiden, men efter regn kommer sol! Eller:
Pessimisten säger att det är ett moln framför solen medan
optimisten säger att det är en sol bakom molnet.
Orvar!
Salut!
Det börjar på "R" och slutar med "N" och
där emellan är det "EG". Ja, bokstäverna E+G, inte
Europeiska Gemenskapen. Fast det heter ju EU numera, så det
skulle bli "REUN" i så fall. Vilket säkert hade varit
roligare än REGN, för det har jag sett förr, men på torsdagen
så regnade det som vanligt. Vädret på det här bygget har ju
inte direkt imponerat de senaste två månaderna.
På franskan fick jag låna en lokaltidning av Madame Martin,
tittade på veckans TV-program och såg rubriken till rullen om
Bird Parker, förstod plötsligt varför jag tyckte polisen i
filmen hade sett så bekant ut. Det var Clint Eastwood. Ibland
är man bra blind...
Började modellera på ett nytt Imagine objekt, en bil. Har
fastnat på Tunnan, själva objektet kan nog anses så gott som
klart, men jag lyckas inte mappa dit landsbeteckningarna på den
kromade ytan, de blir halvgenomskinliga. Nej, jag saknar inte en
manual. Imagine 3.0 skeppar nu, så den som väntar på något
gott...
Eller: "Den som väntar på nå'n som har gått, behöver
inte vänta längre." Själv sticker jag till Annecy i
helgen, bland annat för att fira Petras födelsedag. Får väl
se hur livat det kan bli?
Tuff tuff tut!
|
|
